En gemensam nämnare för de flesta auktoritära politiska ledare är att de saknar humor och självdistans. Julius Caesar tycks därvidlag ha varit ett undantag, som enligt historieskrivaren Suetonius tillät sina egna soldater att sjunga nidvisor om honom när de tågade. Tämligen mustiga sådana också, som anspelade på fältherrens förmodade könsumgänge med en av Roms allierade, kungen av Bithynien. “Alla kvinnors man, och alla mäns kvinna”, var soldaternas spefulla namn på sin ledare, enligt Suetonius.
Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan tycks ta mindre lätt på de som driver gäck med hans person. De flesta minns säkert den så kallade Böhmermann-affären 2016, då den tyske komikern Jan Böhmermann åtalades i Tyskland, för att ha häcklat Erdogan. Lagen som möjliggjorde åtalet är numera avskaffad i Tyskland, men Ankaras inställning till satir och smädelser av den turkiske presidenten tycks alltjämt vara desamma.
En av de mer minnesvärda följderna av Böhmermannhistorien var den satirtävling som utlystes av den konservativa brittiska tidskriften The Spectator. Inte blev det sämre av att tävlingen vanns av Boris Johnson, som då precis lämnat posten som Londons borgmästare, med en limerick som insinuerade att den turkiske presidenten ägnade sig åt både självbefläckelse och intim samvaro med getter.
Denna historia kan vara värd att ha i bakhuvudet när det åter mullrar från Anatolien och det svenska Nato-medlemskapet synes vara i farozonen. Den svenska regeringen är tydligt nervös, sedan kurdiska aktivister hängt en Erdoğandocka upp och ned utanför Stockholms stadshus, med avsett resultat. De turkiska företrädarna har gått i taket över denna och de provokationer i form av koranbränningar och nidbilder som följt och ställt in möten mellan svenska och turkiska regeringsrepresentanter.
Det bästa sättet att ta udden av Turkiets mullrande torde vara att översvämma offentligheten i samtliga Natoländer med satirteckningar och humoristiska dikter om den turkiska presidenten. Man ska aldrig låta de maktfullkomliga och humorlösa vinna. Ordstävet lyder inte “ger man dem ett lillfinger så kommer de givetvis att låta sig nöjas”.
Det vore dessutom mycket förvånande om den svenska Natoprocessen stod och föll med satir och kritiska manifestationer. De flesta av Natos medlemsländer har en syn på yttrandefrihet och rättsstat som ligger närmare Sveriges än Turkiet. Det vet givetvis även Erdoğan, men han skulle inte ha tagit sig dit där han är idag om han inte visste att skickligt utnyttja de tillfällen som ges till politiskt rävspel.
Vad gäller provokationerna så är de bara relevanta så länge någon låter sig provoceras. Hade Erdoğan på allvar velat slippa bli måltavla för gyckel och satir hade det effektivaste sättet varit att rycka på axlarna, så som de flesta svenskar gör när vi ser bilder på upprörda turkar som försöker sätta eld på en svensk flagga. Lyckas inte det får man göra som Caesar och ställa sig över alltsammans.
Lars Anders Johansson är poet, musiker och journalist