När de sista svenska soldaterna i utlandsstyrkan nu lämnat Mali så lämnar de i praktiken över till Wagnergruppen.
Gruppen är känd inte bara för att göra Putins smutsjobb i Ukraina utan även för att skicka sina legoknektar till afrikanska stater mellan Sahara och ekvatorn, såsom Mali, Niger, Tchad och Sudan, för att elda på våldet, skövla, mörda och plundra landet på naturresurser. När fredsbevarande säkerhetsstyrkor från FN eller EU lämnar länder på grund av att landets ledning saknar demokratisk legitimitet fyller Wagnergruppen hålet.
Sannolikt finns inget annat val för västliga länder, när styret är en militärjunta som begränsar FN:s möjligheter att genomföra uppdrag i enlighet med sitt mandat och tillsammans med Wagnergruppen och Ryssland försämrar säkerheten för FN-soldaterna.
Samtidigt har vi inte råd att överge den här regionen till ett allt större ryskt inflytande. Den demokratiska världen behöver fortsätta sitt stöd till Mali och grannländerna för att verka för en demokratisk utveckling. Och på alla sätt motverka Wagnergruppens inflytande och utbredning.
FN:s fredsbevarande arbete, som idag pressas tillbaka, behöver fortsatt stöd politiskt, ekonomiskt och militärt. Sverige bör även fortsättningsvis vara berett att bidra med kompetent personal i fredsbevarande eller fredsframtvingande insatser.
Men den svenska utvecklingen har tydligt gått i en annan riktning. Under den tid där det europeiska säkerheten började betraktades som evig och det svenska försvaret som ett särintresse så motiverades försvarets kostnader och existens med internationella insatser. När pendeln nu svängt åt andra hållet har fredsbevarande insatser kommit att betraktas som en högst omodern syssla.
Det var måhända lite långsökt att argumentera för att vi bäst försvarar vårt land på bortaplan. Men det finns gott om giltiga skäl till att vårt försvar ska kunna sättas in i andra länder. Utöver egennyttan med att kunna evakuera våra egna medborgare och de ovärderliga lärdomarna som kommer av skarpa internationella insatser och samarbeten, så skapar de ofta en bättre tillvaro för lokalbefolkningen och bidrar till stabilitet i en instabil värld.
Vi lever tveklöst i en tid då vi behöver fokusera på vår egen säkerhet. Men de tvära kasten gynnar varken vår förmåga att skydda oss själva eller att skydda andra.
Istället för att pendla mellan ytterligheterna, mellan ”insatsförsvar” och ”invasionsförsvar”, behöver vi bygga ett försvar som har förmåga att lösa båda uppgifterna.
Jakob Styrenius är politisk redaktör på Västerviks-Tidningen.