En iskall vinternatt för fyrtio år sedan vann Carola melodifestivalen med ”Främling”. Jag minns det som igår eftersom jag råkade sitta framför en teve på Stockholms slott. Vi var där för att gå högvakt, bussade från regementet I 4 i Linköping.
Det var märkligt att göra lumpen 1983. Ett par år tidigare hade en sovjetisk ubåt gått på grund i Blekinge och utlöst ett marint pådrag utan dess like. Svenskar larmade om periskop överallt, till och med i Mälaren.
Ronald Reagan var president i USA, vald på löftet att knäcka Sovjetunionen som han kallade ”ondskans imperium”. Kärnvapenkapprustningens sista akt blev en nära-döden-upplevelse. Den sovjetiske överstelöjtnanten Stanislaw Petrov avstyrde ensam tredje världskriget 1983, när han ignorerade ett falsklarm om inkommande amerikanska missiler.
Galna tider. Ungefär som idag.
Några år efter värnplikten kom jag tillbaka till Linköping, nu som chefredaktör för tidningen Försvarets Forum. Som första journalist fick jag flyga Östersjön runt från F 13 Malmen med försvarets hemliga signalspaningsplan.
Öppenheten ombord 1989 var otrolig. ”Här är radarsignaturer från sovjetiska örlogsfartyg. Och nu hör du vad polska stridsvagnsbesättningar tänker äta till middag.”
Kalla krigets sista oväsen. Några veckor senare föll Berlinmuren, och Europa trodde att historien tagit slut. Hösten 1990 uppgick det kommunistiska DDR i Västtyskland och bytte sida till Nato. Sommaren 1991 upplöstes Warszawapakten, senare samma år även Sovjetunionen.
Nu skulle det rustas ned. Sverige gick längre än de flesta, som vi ofta gör. Värnplikten avskaffades. Det gamla invasionsförsvaret verkade onödigt. Flexibla insatsstyrkor skulle värna svensk säkerhet i Kosovo och Afghanistan.
Försvarsbeslutet 1996 blev en slakt på Linköpings arméregementen I 4, A 1 och T 1, trots att ÖB:s analyser pekat på ortens många fördelar: läge i landet, civil kompetens, övningsmöjligheter. Vilka spillror som skulle bli kvar av den svenska armén dikterades av regionalpolitik.
Sällan har det krävts så lite insikt för att vara efterklok i förväg. En titt på Östersjökartan hade räckt. Ryssland ligger där det ligger, och har den historia det har.
Nu tvingas Sverige upprusta i panik och fjäska för Turkiet och Ungern på väg in i Nato-värmen. En farlig limbo, som kunde ha undvikits med smartare försvarsplanering och säkerhetspolitik.
Den svenska massarmén på 1980-talet hade många svagheter: dåligt splitterskydd, helikopterstöd, luftvärn. Men erfarenheterna från Ukraina visar att förbanden ändå hade räckt för sin uppgift.
Krigandet är sig likt från det blodiga 1900-tal som Europa borde ha lämnat bakom sig, inte minst betoningen på artilleri. En av de största förändringarna är användningen av drönare. Här ligger Sverige ljusår efter och måste snabbt komma ikapp.
Landets lilla drönarkapacitet finns på regementet K 3 i Karlsborg. Teknikstaden Linköping hade varit lämpligare, den här gången också.
Niklas Ekdal är författare och journalist.