Man kan se jägargruppen för en miljon år sedan framför sig. Vi skulle ha tagit till höger vid grottorna så hade vi sluppit den sabeltandade tigern. Vi skulle ha tagit vänster vid floden så hade vi hittat fler blåbär.
All världens tungomål älskar efterklokheten, och som vanligt har engelskan flest synonymer:
”Backseat driving.” ”Monday morning quarterback.” ”Twenty-twenty hindsight.”
I backspegeln är allting uppenbart. Vad är då poängen med att tjata om vem som såg det komma och vem som inte såg det komma?
Gissningsvis har tjatet två funktioner. Den ena handlar om gruppens gemensamma minne. Att lära av erfarenheter är centralt för överlevnaden. Den andra funktionen är krångligare, och handlar om makt.
Den som visade sig ha ”rätt” kan stiga i rang och den som hade ”fel” kan falla. Den som är smart håller då hyfsat låg profil, eftersom framtiden i allmänhet är oförutsägbar. Socialt lönar det sig oftare att stämma in i vad-var-det-vi-sa-kören än att sticka ut hakan med ett initiativ.
Ni fattar förstås vart jag är på väg med det här. I spåren av gängvåldet har svensk politik 2023 blivit en orgie i efterklokhet. Om vi bara hade strypt flyktingmottagningen tidigare, om vi bara hade satsat mer på skolan, om vi bara gett polisen rätt verktyg ...
Om vi bara.
De som tidigt hade konstruktiva förslag och möttes av ointresse eller oförskämda tillmälen ska ha all heder för sin klarsyn. Men verklighetens målkonflikter är alltid lättare att hantera bakåt än framåt. Signalen ”Sverige är fullt, Sverige är vitt” hade inte varit gratis, vare sig moraliskt eller ekonomiskt.
Sverige skulle må bra av en haveriutredning som granskar hur gängvåldet kunde eskalera, för att vädra ut dålig stämning och hitta vägar framåt. Eftersom politikerna fastnat i fingerpekande och låsta positioner behövs snarare en expertgrupp.
Socialdemokrater och moderater har styrt landet halva tiden var de senaste två decennierna. Båda partierna är lika skyldiga eller oskyldiga. Att de anpassar politiken efter det hotfulla läget är nödvändigt och bra, men i valet mellan politiska poäng och ärlig historieskrivning vinner ofelbart poängplockningen.
Tänk i stället på 1990-talets Lindbeck-kommission. En kris med rötter långt tillbaka i tiden. En ekonomisk härdsmälta som det tog ett decennium att trassla sig ur. Professor Assar Lindbeck lade fram 113 punkter. Sverige genomförde dem. Case closed.
Så går det till i en nykter politisk kultur. Det svenska utredningsväsendet är det vassaste men osexigaste vapen vi har. Självklart måste massor av saker göras akut här och nu, men för att bryta gängens nyrekrytering och infiltration måste vi gå till botten med jävelskapet.
Också detta har Sverige klarat av förut. Under den stora urbaniseringen och industrialiseringen för hundra år sedan bredde slum, misär, brottslighet och social upplösning ut sig i städerna. Med tillväxt, utbildning och offentliga satsningar vände utvecklingen.
För din mormors mormor skulle dagens Sverige – trots sina fel och brister – likna Jehovas vittnens bilder av paradiset.
Kanske ordnar sig det mesta till det bästa, ifall det inte kommer värre utmaningar som vi idag bara kan ana. Även optimister kan få anledning att lägga band på sitt vad-var-det-jag-sa.
Att först vara passiv och sedan dra till med den frasen brukar inte vara något recept på bra stämning i en relation. Samma sak gäller i en nation.