Östergötland har mycket att erbjuda. På senare år så har statusen för våra gröna näringar stärkts. Medvetenheten om miljö- och klimatförändringar, engagemang för djurhållningen, oro över antibiotikaresistens har bidragit. Vikten av en nationell livsmedelsförsörjning i en orolig omvärld har till slut placerat svenskt jord- och skogsbruk högt upp på dagordningen.
Det är ett välkommet uppvaknande hos oss svenskar. Det är gott att kunna äta sig mätt även under en kris. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att det ibland ensidiga fokuset på beredskap tränger undan diskussionen om det lustfyllda som också spirar inom de gröna näringarna. På länets gårdar finns det inte bara en önskan om att vara vårt gemensamma beredskapslager, det finns också en passion för mat av bra kvalitet.
Att skriva om gårdsmejerier, surdegsbagerier, äggbodar, grönsakshallar och köttbutiker är okontroversiellt. Vi vallfärdar till gårdar, bondens marknad och de små bagerierna – men det är inte bara mat som Östergötland har att erbjuda, vi producerar numera även alkoholhaltiga drycker av hög klass.
I utkanten Ljungsbro ligger Vreta Klosters bryggeri. Där har Andreas Fejes tagit ölbryggningen från att vara en hobby hemma i köket till en hantverksproduktion som skördar stora framgångar i öltävlingar och som sysselsätter allt fler.
Ett stenkast från foten av Omberg ligger Särtshöga, där familjen Albinsson driver vingård, bed and breakfast och serverar utmärkta pizzor under sommarkvällar. Efter tio år av arbete med sin passion så är de på väg mot ett mousserande vin av världsklass.
Vännerna bakom återupplivade Centralbryggeriet har också de gjort en lång resa. Med en tydlig blinkning mot Linköpings historia så är de ett givet inslag i den lokala ölkulturen. Med Torn1 har de också skapat en lokal scen för evenemang i stan.
Steget till Bränneribolaget är inte långt, eftersom de delar lokaler med Centralbryggeriet. Det är också här en grupp vänner som ligger bakom arbetet, med ambitionen att utveckla och förfina den svenska snapstraditionen med inspiration från östgötaslätten.
Det är fyra exempel på småskaliga, östgötska producenter som bidrar till att utveckla vårt regionala mat- och dryckesliv. Jag vågar lova att ingen av dem har startat sin verksamhet för att det skulle vara lätt eller för att kunna sälja billig alkohol till massorna. Ändå är det i sådana överdrift som svensk alkoholdebatt så ofta hamnar. I nidbilden om att ett hantverksmässigt producerat vin för 500 kronor flaskan är ett hot mot folkhälsan.
Det är en märklig linje som många av alkoholmonopolets tillskyndare håller, där udden riktas mot lokala och småskaliga producenter. Samtidigt kramar de ett monopol som kränger prisvärda kändisviner på dunk, specialanpassade för att gå hem på den svenska marknaden. Veronica Palm, tidigare socialdemokratisk politiker, menar i en krönika (Corren 17 juni 2023) att gårdsförsäljning öppnar för ’vodka-kiosker utanför Tinnerbäcksbadet och färgglada shots vid kassan på Ica’. Argumentationsnivån är närmast parodisk.
Äntligen finns det nu en majoritet i Sveriges riksdag för att ge småskaliga producenter möjlighet att sälja drycker direkt till konsument. Förslaget är fullt av hängslen och livremmar. Det är den perfekta kompromissen där ingen blir riktigt nöjd. Men det är ett litet steg mot att ge småskaliga producenter möjlighet att utveckla sitt hantverk och bygga upplevelse kring sina drycker på orten där de verkar. Det är en viktig frihetsrevolution för den östgötska landsbygden, men också för oss vuxna östgötar.
Christian Gustavsson är civilingenjörsstudent och tidigare kommunpolitiker (M) i Linköping.