Kriminalvården är redan ansträngd, med en konstant överbeläggning och där man redan innan Tidöavtalet räknade med att antalet intagna skulle öka med 20 procent de närmaste åren.
De förslag och utredningar som nu ligger på bordet kommer kraftigt att öka kapacitetsbehovet. Det är inte straffhöjningar för enskilda brott som skapar störst behov, utan främst de övergripande principiella förändringarna, såsom hårdare straff för unga, slopad mängdrabatt, samt att presumptionen mot fängelsestraff tas bort.
I våras beräknade Kriminalvården att Tidöavtalets förslag kan kräva lika många nya anstaltsplatser som det finns idag. Och nyligen rapporterade TV4 Nyheterna (17/7) om att regeringen räknar på ännu större behov, och att antalet platser kan behöva fyrdubblas mot idag. Det är ingen liten utmaning för myndigheten.
Mycket tyder på att personalfrågan kommer bli det största problemet. 5.000, eller kanske 10.000, årsarbetskrafter med lämpliga personer i krävande yrken är inget man får fram genom några penndrag i statsbudgeten. Särskilt inte eftersom Kriminalvården redan idag har svårt att rekrytera och behålla personal. En stor andel av dem som börjar jobba som kriminalvårdare slutar inom ett år, bland annat på grund av en allt mer krävande arbetsmiljö, rapporterar SR (4/8).
Det är en utveckling som inte lär ändras i en handvändning. Tvärtom riskerar de separata problemen att förstärka varandra i en olycksbådande spiral. Utmaningar med personal- och kompetensbrist, samt allt trängre fängelser, skapar allt större säkerhetsproblem, mindre fokus på behandling och mer fokus på förvaring, samt en allt sämre arbetsmiljö som gör det ännu svårare att rekrytera och behålla kompetens.
Förslaget om att förändra den villkorliga frigivningen riskerar att ytterligare förstärka problemen. Tar man bort incitamenten till skötsamhet som idag finns inbyggd i den villkorliga frigivningen riskerar arbetsmiljön att bli ännu sämre.
Vi riskerar att röra oss mot rena förvaringsanstalter, med barriärer mellan intagna och personal. Och där möjligheterna att påverka de intagna till att bli mer laglydiga medborgare, försiktigt uttryckt, är ganska begränsade.
Om inte regeringen tar problemen på allvar och skaffar sig en strategi för att motverka dem kan de i bara farten genomföra en omstöpning av kriminalvårdspolitiken som få har efterfrågat.