Äldre föräldrar påpekar säkert att barn argumenterat så i alla tider – ändå är detta något nytt. För när jag var barn och sa till mina föräldrar att ”alla andra” hade en Kalle Anka-prenumeration, då innebar ett nej från dem inte att jag stängdes ute från den sociala samvaron i klassen. Tvärtom fick jag ännu ett skäl att leka med kompisarna, eftersom jag gick hem till dem och lånade deras serietidningar.
Men den som i dag nekar sitt barn en telefon, populära appar eller mobilspel riskerar döma det till utanförskap. Det är inte ett enkelt beslut för någon förälder att fatta.
Digitaliseringen skapar nya utmaningar på alla samhällsnivåer, och föräldraskapet är inget undantag. Samtidigt har staten varit påfallande tyst i dessa frågor. Förr kunde föräldrar luta sig mot statlig vägledning i form av rekommendationer kring barns hälsa och välbefinnande. Det kunde handla om kost, vaccinationer och trafiksäkerhet. Råden grundades på vetenskapliga rön och gav trygghet i en svårnavigerad vardag.
Många har gjort sig lustiga över vad man kallat ett ”storebrorssamhälle”, där staten har uppfattningar om hur många brödskivor vi äter. Men rekommendationer är inte förbud, utan vägledning. Det moderna livet är utmanande, och självutnämnda experter dyker upp över allt. Att oberoende myndigheter då presenterar vetenskapligt förankrade riktlinjer är inte ett problem utan välkommet.
Forskningsläget kring barn och skärmar har länge varit osäkert. Men att ungas mentala hälsa började sjunka samtidigt som mobiltelefoner blev allas egendom är en händelse som ser ut som ett samband. Nu kommer allt fler rapporter som indikerar att ett sådant faktiskt föreligger. Och för de problem som Folkhälsomyndigheten pekar på finns ett robust kunskapsunderlag.
Det handlar om tre faktorer. Det första är undanträngnings-mekanismer, alltså att den som sitter framför en skärm gör just det i stället för att idrotta, pyssla eller umgås med vänner ansikte-mot-ansikte. Ett rikt liv behöver rymma olika saker. Skärm kan vara en del av det, men inte allt.
Det andra är att en del innehåll har negativ inverkan på barn. Det gäller allt från kroppshetsande influensers till våldsamt eller pornografiskt innehåll. Här behöver både föräldrar och techbolagen ta ansvar så att åldersgränser följs. Slutligen rekommenderar myndigheten att skärmen inte följer med in i sovrummet.
Inget av detta kommer som en överraskning för föräldrar, utan de flesta av oss bekanta med problemen. Det finns ingen moralpanik bakom råden, utan tiden för skärm är väl tilltagen – kanske är den lite för generös? En timma per dygn för små barn, 1–2 för skolbarn och 2–3 från högstadiet.
Detta hjälper inte bara föräldrarna, utan även barnen. Undersökningar visar att de flesta unga själva tycker att de använder telefonerna mer än de egentligen vill. Som socialminister Jakob Forssmed formulerade det: ”Det är kraftfulla saker vi har att göra med där det är svårt att sätta upp gränserna på egen hand.”
Ensamma kan vi inte rå på Silicon Valley, där världens skarpaste hjärnor arbetar hårt för att stjäla vår uppmärksamhet – samtidigt som de sällan låter sina egna barn använda skärmar. Förbud är inte en lösning, utan vad som behövs är gemensamma normer.
Ingen förälder uppfostrar sina barn i ett vakuum – de har inte fallit ner från en kokosnötspalm, för att citera ett populärt Kamala Harris-meme. Istället sker det i samspel med andra föräldrar. Därför är Folkhälsomyndighetens rekommendationer en gåva till Sveriges föräldrar.