I Kisa står många gamla affärslokaler tomma. Att hitta nya hyresgäster är svårt, enligt berörda fastighetsägare som för en tid sedan intervjuades i Corren.
Att det finns ett brett engagemang för de tomma skyltfönstren i de pampiga byggnaderna längs med Storgatan i Kisa är förståeligt. Ortens centrum bebyggdes en gång i tiden för att manifestera framgång och rikedom. Nu ger ett antal lediga lokaler snarare motsatt intryck.
Scenen är dock långt ifrån unik för Kisa. Tomma affärer, kontor och bostäder är mer regel än undantag i många mindre svenska tätorter. Dessa byggnader har också blivit själva symbolen för ett Sverige som delas mellan stad och land, där storstäderna drar ifrån och landet utanför avfolkas.
Men är det rätt att dra slutsatsen att orter med tomma lokaler har problem? Gapar butiksfönstren öde för att samhället har sett sina bästa dagar? Knappast.
Till att börja med betyder inte ens ett större antal igenbommade butiker att serviceutbudet på en ort behöver vara dåligt. Ser vi bortom de tomma skyltfönstren i Kisa finns ett imponerande butiksutbud för en ort av den storleken. Det finns tre stora livsmedelsbutiker – ICA, Coop och Hemköp. Utöver det finns mindre livsmedelsaffärer, specialiserade mot det lokalt producerade och det från fjärran importerade. Det finns vidare apotek, systembolag, blomsterhandel, skoaffär, klädaffär, vitvarubutik, järnaffär, bilhandel, sporthandel, krukmakeri. Till det kommer restauranger, kaféer och en rad andra verksamheter.
Så att det finns några tomma lokaler i ett samhälles centrum betyder inte att urbaniseringen är en urkraft som dränerar Sverige utanför storstäderna. En stor genomgång av Dagens Nyheter i veckan visar snarare att tendensen är den motsatsen. Storstadslivets lockelse verkar ha bleknat. De tre storstäderna, i synnerhet Stockholm, har drabbats av en utflyttningsvåg som vi inte har sett maken till sedan 1970-talet.
Så bekymret är knappast att människor inte längre uppskattar orter av Kisas storlek. Men vad är då problemet – varför finns det relativt många tomma affärslokaler och bostäder runt om i mindre tätorter?
Svaret är snarare att många tätorter, inklusive Kisa, är dimensionerade och byggda efter en tid som aldrig kommer tillbaka – rekordåren. Efter andra världskriget låg Europa i ruiner samtidigt som svensk industri var intakt. Det ledde till årtionden av goda tider i stort sett var än det fanns en industri, vilket vill säga i ett förkrossande stort antal av landets tätorter.
I dessa orter byggdes under rekordåren mängder med nya bostäder för det växande antalet sysselsatta i industrin. Det är lätt att se Boxholm eller Åtvidaberg framför sig. Även nya butiksbyggnader uppfördes, som komplement till gamla affärsgator. Och den höga byggtakten runt om i landet höll i sig även när befolkningen i glesbygd började vika nedåt på 1970-talet och bruken gick från att öka till att minska personalstyrkorna.
För 20 år sedan konstaterade ett antal utredningar att det fanns ett strukturellt överskott på bostäder i många svenska tätorter i gles- och bruksbygd. Det lyftes då förslag på omfattande rivningar för att bättre balansera utbud och efterfrågan. Men lösningen blev i stället att de tomma lägenhetshusen användes för svenskt flyktingmottagande. Och det lär ha bidragit till att upprätthålla bilden av att rekordårens byggnadsbestånd på de flesta håll är normaltillståndet för orten, trots att det är kraftigt överdimensionerat. Som jämförelse valde Tyskland, som för 20 år sedan hade samma problem som Sverige, att riva.
Den som ser tomma lokaler i Kisa – eller någon annan svensk tätort – bör således se det främst som ett resultat av rekordårens hysteriska byggande och en svensk oförmåga att hantera ett överskott av byggnader. Många tomma skyltfönster betyder dock inte att glest befolkade områden är oattraktiva eller har ett dåligt serviceutbud.
Däremot ska det inte tas för givet att antalet butiker och verksamheter kan upprätthållas utan ansträngningar. Ökad näthandel, enklare pendling, växande handelsområden runt större städer och högre kostnader för de allra flesta företag lär hota många verksamheter i mindre samhällen. Så den som vill behålla levande tätorter bör handla där. Ju fler som gör sina ärenden lokalt desto större blir också utbudet – och chansen ökar att de lokaler som står tomma i dag åter kan fyllas med liv. På det här sättet kanske en del tätorter till slut kan växa i rekordårens för stora kostym.
Edvard Hollertz är tillträdande politisk redaktör i Corren.