Det är varken gratis att arrangera tävlingen eller att delta i den. Ungefär 60 miljoner kronor kostar det att bara vara med. Frågan som uppstår, inte minst i tider med knappa resurser, är vad man kan göra för pengarna istället. När Bulgarien, Montenegro och Nordmakedonien ställde sig frågan bestämde de sig för att avstå från att delta i årets tävling. Skälen som angavs var de höga kostnaderna, bristande intresse från sponsorer och allmänhetens bästa. Eurovision har gått från något som kunde ha betydelse för sammanhållningen i Europa, till att ha blivit en angelägenhet för de länder som har råd. Eller som anser att deras befolkning har råd.
Värdlandets producent BBC beräknas ha behövt punga ut med tre-fyra gånger så mycket som deltagarländerna. Till det ska läggas tiotals miljoner, eller så mycket som 100 miljoner kronor, som skattebetalarna i den arrangerande kommunen får äran att betala för kringarrangemang.
Är detta verkligen vad skattebetalarna vill att pengarna ska gå till? (Jo, visst, det är en public-service-avgift som finansierar SVT, men det är skattebetalarna och inga andra som betalar den.)
Det blir tillsammans hundratals miljoner som hade kunnat gå till skola och omsorg. Eller som hade kunnat stanna i den egna plånboken, för alla som inte är sådär hejdundrandes intresserade av musiktävlingar. Det finns idag ett stort antal streamade underhållningstjänster som vi kan välja om vi vill ha och betala för. Men den statliga underhållningspaketet tvingas vi betala för vare sig vi gillar det eller ej.
Den statliga televisionen ska dessutom spara 100 miljoner de närmaste åren. Med Eurovision tvingas man dra ned med mycket mer än så på övrig verksamhet.
Ett vanligt argument är att vi som skattebetalare får igen pengarna, tack vare uppmärksamheten det ger. Men SVT är inte reklamfinansierat, och har därför dåliga möjligheter att kapitalisera på det stora antalet tittare.
Skulle det finnas ett marknadsvärde som överstiger kostnaderna så kommer någon vilja betala för att ta över arrangemanget. Varför kan man inte sälja hela arrangemanget till högstbjudande? Det skulle vara ett bra sätt att slippa stå för kostnaden och samtidigt testa hypotesen om att det är värt pengarna.
Kan vi sälja det så blir vi vinnare i dubbel bemärkelse och segern skulle smaka sött så mycket längre.
Jakob Styrenius är politisk redaktör på Västerviks-tidningen.