De som abonnerar på de offentliga köttgrytorna har starka incitament att systemet de lever på inte debatteras. Vad de önskar är att kulturpolitikens betydelse, och därmed deras egen, lyfts och understryks.
Därför var det troligen med blandade känslor som många i kultursektorn emotsåg partiledardebatten i SVT, där kulturpolitiken för en gångs skull skulle vara ett av ämnena för kvällen. De som hoppats på en seriös diskussion om kulturpolitikens mål och medel, om olika typer av kulturpolitiska system och om ideologiska skiljelinjer blev dock besviken. Besviken blev även den som hade hoppats på en diskussion om misskötsel av det kulturpolitiska systemet, om bristande konstnärlig kvalitet, om slöseri med de skattemedel som öronmärks för kulturändamål, om de kreativa näringarnas villkor eller om eftersatta kulturfastigheter och statliga myndigheter som tar ockerhyror av skattefinansierade kulturverksamheter.
Istället fick vi en halvtimmes agiterad diskussion, om man ens kan kalla den det, om huruvida det är rätt eller fel med dragqueens som läser sagor för barn på offentliga bibliotek. Missförstå mig inte – det är absolut en fråga som kan diskuteras utifrån olika infallsvinklar. Men är det en av de viktigaste politiska frågorna i Sverige just nu? Är det ens en av de viktigaste kulturpolitiska frågorna just nu? Det är inte ens en svensk konflikt från början, utan precis som hela det samtida så kallade kulturkriget en amerikansk importprodukt.
Att SVT lät den näst bästa halvtimmen av vårens stora partiledardebatt handla om dragqueens på bibliotek beror på att det finns starka krafter som vill att just denna konflikt ska vara den dominerande i det offentliga samtalet. De progressiva, eller ”woke” som det amerikanska begreppet lyder, söker ständigt symboler och handlingar som ska provocera den utvalda fienden, det vill säga Sverigedemokraterna, och dessa sväljer tacksamt betet eftersom också de gynnas av att få vatten på sin kvarn under sitt korståg mot den påstådda dekadensen.
De sagoläsande dragdrottningarna har blivit det perfekta slagträet för båda sidorna i en konflikt som drivs av polarisering mellan ytterligheter och demonisering av motståndaren. För SVT blev det ett sätt att arrangera en kulturpolitisk debatt utan att behöva närma sig de relevanta kulturpolitiska frågeställningarna. En slags skendebatt där ingenting väsentligt blev sagt. För medborgarna och skattebetalarna var det en förlorad halvtimme, men för de som drar fördel av dagens kulturpolitiska system var den nog en lättnad, eftersom någon saklig kritik eller alternativa lösningar aldrig luftades. Debattens enda vinnare var Miljöpartiet och Sverigedemokraterna som mobiliserade sina respektive anhängare, på alla andras bekostnad.