Svenska drönare har påmint lite grand om svenska stridsflygplan för hundra år sedan. Föråldrade och framför allt för få. Enstaka svenska förband har försökt stoltsera med något som närmast liknar radiostyrda flygplan, medan moderna quadrocopters blivit en förbrukningsvara under kriget i Ukraina.
Lite har det planerats för framtiden. Hemvärnet ska få drönare. Och armén. I ett relativt litet antal, skulle man kunna misstänka, som snarare bör ses som en utbildningssatsning än en verklig upprustning.
Allt detta är ju så typiskt för svensk försvarspolitik. För lite och för sent.
Därför är det en riktig nyhet som Försvarsmakten och Saab bjuder på under Folk och försvars rikskonferens i Sälen. En nyhet som med tanke på Saabs tekniska kapacitet egentligen inte överraskar, däremot det snabba samarbetet mellan företaget, försvaret och inte minst politiken.
I största hemlighet (en succé i sig) har man tagit fram ett helt system för användare av drönarsvärm. Idén är förstås inte ny, men militärt nog så spännande eftersom den också innefattar så kallade autonoma system – med möjlighet att fatta egna beslut. Det handlar alltså inte om enskilda drönare, utan mjukvara som möjliggör för drönare att arbeta gemensamt över stora områden. Svärmar som egentligen kan bli hur stora som helst, om än tills vidare bara för spaning och övervakning.
Så här kan det också gå, när staten och privata intressen samarbetar utan byråkratiska mellanstationer. En viktig förklaring till framgången är nämligen att framför allt försvarsminister Pål Jonson (M) och arméchef Jonny Lindfors samarbetat intimt och varit drivande i projektet. Därmed har alla förväntningar slagits och det som också under goda omständigheter brukar ta åratal, har nu gått att verkställa på ett enda år.
Vad bättre är, inköpen av drönare kommer att bli mycket större än vi anat. Alltså handlar det om tiotusentals drönare. Dessutom ska desamma snabbt ut på förbanden. Utbildningen har redan smygstartat.
Plötsligen haltar jämförelsen med svenskt stridsflyg för hundra år sedan. Snarare börjar situationen likna guldåldern, den tidiga expansiva efterkrigstiden.
Hans Stigsson är politisk redaktör på Norrköpings Tidningar.