Mot slutet av min tid som rikspolischef tog jag ett beslut som på sin tid var mycket omstritt, nämligen att stödja tanken på kommunala ordningspoliser. Jag började driva den tesen 1993. Det gick redan då att se att vad som förr brukade kallas kvarterspoliser började bli en utrotningshotad art. Jag och mina närmaste kollegor såg fler innesittande poliser, med lägre status än ”riktiga” utryckningspoliser och kriminalare. Vi valde att kalla dem närpoliser men det hjälpte föga, liksom försöken att uppgradera den delen av yrkeskåren.
Vi fick med oss många politiker över partigränserna, men aldrig i tillräcklig mängd. Ett av våra bästa argument var att om de var kommunala skulle vi ju kunna röst bort ansvariga politiker som misslyckats med att skapa den trygghet som medborgarna med rätta efterfrågar. Raka rör mellan ansvar och befogenheter för våra folkvalda lokala politiker borde hjälpa.
Nu trettio år senare känns det rätt att försöka sig på en returmatch. Situationen har ju inte direkt förbättrats under alla de år som gått. Trots all politisk retorik om att resolut och kraftfullt ta itu med den accelererande brottslighet som nu tränger allt djupare in i orosdrabbade lokalsamhällen, fumlar rättsstaten halvhjärtat och senfärdigt med att ta tillbaka kommandot från den organiserade brottslighetens bossar.
Sådana lokala ordningspoliser, till gagnet och inte bara till namnet, ska vara hundraprocentigt avdelade för sitt eget område och ska inte ryckas till annat polisiärt arbete. Kommunala ordningspoliser, ständigt på plats i sitt eget lokala område för att där lära känna invånare och aktiviteter, kan också göra viktiga brottsförebyggande insatser. Det blir vida bättre än de poliser, stationerade på annan ort, som bara emellanåt hinner göra ett kort patrullbesök i det berörda området. Grundutbildningen av kommunala ordningspoliser bör anpassas till deras specifika arbetsuppgifter i det lokala samhället.
I dagens polisorganisation är med två undantag – Ekobrottsmyndigheten och Säkerhetspolisen – alla polisuppgifter och polisresurser sammanlagda i en organisation. Med dessa två undantag styrs allt polisarbete, lokalt som nationellt och internationellt, från en och samma myndighet. Ska man hårdra lite kommer styrningen från polishögkvarteret på Kungsholmen i Stockholm. De politiska styrelserna runt om i landet som förr hade ett ord med i laget är dessutom avskaffade. Är detta rationellt och rimligt?
Björn Eriksson är ordförande i Riksidrottsförbundet och f.d. landshövding i Östergötland.