Morgonens solstrålar får kämpa hårt för att ta sig igenom trädkronorna innan de landar på golvet bredvid mig. Utanför mitt fönster så är utsikten numera en annan än den jag varit van vid. Nyskördade sädesfält blandas med majs som är redo att plockas. Framförallt så är det tyst.
Ett par veckor tidigare bodde vi bland ett växande berg av flyttkartonger. Rum för rum tömdes skåp, bänkar, väggar och fönster. Tavlor, fotografier, gardiner och blommor stuvades undan. Flyttfirman skulle sedan köra lasset till vännernas gård utanför Törnevalla, där vi ska bo ett tag innan vi gör slag i saken om ett eget boende på landet.
Det har blivit dags att ta farväl av Hejdegården. Det har blivit dags att ta farväl av goda grannar, av den trevliga Östenssonsbutiken på Folkungavallen och av taxen Oskar som skällt på mig varje gång jag klivit utanför dörren. Hejdegården har varit en del av mig och inte sällan fungerat som en fast punkt för mina krönikor.
Hösten har inte börjat bra för vår stad. Sprängning i Majelden, avspärrningar i innerstaden, flera fall av grov misshandel, ett uppmärksammat mord i Berga. Linköping håller andan i väntan på hämnden. Att vara gängkriminell är uppenbart dåligt för hälsan, men våldet stannar inte vid interna uppgörelser. När gängen gör upp så kommer oskyldiga emellan när trappuppgången sprängs eller när en förlupen kula passerar genom barnens lekplats.
Som boende i Hejdegården så har vi varit förskonade från mycket. Vi flyttar inte på grund av stöket, men nog har det blivit stökigare. Kriminaliteten har ökat och allt färre boende verkar tänka på att visa hänsyn i kvarteren till sina grannars nattsömn.
Att bo mitt i stan är såklart någonting som många eftersträvar, men kanske är det en ström som är på väg att gå över? När jag pratar med en husleverantör så upplever han att fler kunder pratar om att vilja lämna stan, lämna oron för våldet och gängkriminaliteten. Det är en magkänsla som han förmedlar, men det ligger nog något i den.
I våras så frågade Mäklarsamfundet 2 000 svenskar om deras syn på otrygghet och boendemiljö. Drygt hälften av de svarande menade att ett tryggt område är ett område med stort avstånd till platser där det begås grova brott. För den som bor granne med våldet så sticker den siffran såklart iväg rejält.
Mäklarsamfundet menar att det ännu inte går att prata om att känslan av otrygghet driver fram flyttar. Samtidigt så prioriterar de som väl flyttar trygghet över annat. Svenskarna är beredda att göra avkall på bostadens läge och boendeyta för att komma bort från det man upplever som otryggt. Särskilt stark är den här känslan hos kvinnor, som är mer benägna att flytta från otrygga områden än män.
För Linköping så blir det här snabbt en viktig ödesfråga. Talanger stannar inte i, och flyttar inte till, en stad som hemsöks av kriminalitet och som upplevs vara otrygg. Redan i dag känner vi nog alla någon som väljer bort vissa bostadsområden. Steget att välja bort Linköping helt, för andra delar av landet eller någon av våra grannkommuner, är inte särskilt stort. Att vända trenden, att knäcka brottsligheten, är politikens viktigaste uppgift. En flykt av hederligt folk från stan skulle kunna göra den negativa spiralen än svårare att bryta.
Mina morgongrubblerier släpper när bilen börjar rulla hemifrån. En bit längre bort på grusvägen så blir mitt humör bättre när tre kossor nyfiket blänger på mig för att ha stört deras lugn. Klockan slår 07.00 och radionyheterna går igång. I natt har det varit en sprängning i Norrköping. Det är vardag i staden numera. Morgonrutinen med de nyfikna kossorna är numera min vardag.
Christian Gustavsson är civilingenjör och tidigare kommunpolitiker (M) i Linköping.