Häromveckan satt jag på läktaren och jublade tillsammans med tusentals andra när Norrköping besegrade IFK Göteborg i fotbollsallsvenskan. Flaggor viftade, publiken sjöng och solen sken (faktiskt!) över oss långa stunder. Dagen efter rapporterade medierna utförligt från matchen med bilder, kommentarer och analyser.
Reportage från allsvensk fotboll är ett självklart inslag i tidningar och tv, och skam vore det väl annars med tanke på hur många det engagerar. Men det finns faktiskt en aktivitet som engagerar ännu fler svenskar, men som det ändå är tämligen tyst kring i medier. Jag tänker på religion.
Antalet svenskar som gick på allsvensk fotboll förra året var drygt två miljoner. En imponerande siffra, men inte i närheten av de 10 miljoner som besökte en gudstjänst i Svenska kyrkan. Lägger man till det gudstjänstfirare bland frikyrkorna, den katolska kyrkan, ortodoxa kyrkor, muslimer, judar, hinduer blir den totala summan långt högre. Ändå kan religionerna inte räkna med någon vardagsbevakning av sin verksamhet.
Det skrivs spaltmeter om en vanlig allsvensk fotbollsmatch, men väldigt lite om kyrkorna och samfundens verksamhet. För att religionen ska hamna i tidningarna krävs oftast en skandal: Knutby, övergrepp eller upplopp.
Det är som om tidningarna bara skulle skriva om fotboll vid läktarbråk och korruptionsskandaler.
Detta bidrar till ett avstånd mellan det sekulariserade majoritetssamhället och religiösa utövare. Religion upplevs som främmande, och ängsligheten gör att traditionella kontaktytor försvinner. De senaste åren har jag talat med flera präster och pastorer som sörjt att skolor ställt in samverkan i samband med skolavslutningar eller andra delar av utbildningen för att man är rädda att föräldrar ska reagera negativt. Andra berättar om hur tjänstemän och politiker på kommunal nivå varit avvaktande eller direkt avvisande när man sökt kontakt.
Det här är ett problem av flera skäl. De senaste året har vi upplevt exempellösa spänningar knutna till religion, när koranbränningar orsakat våldsamma reaktioner både internationellt och i områden som Skäggetorp. I kriser som dessa är det värdefullt med upparbetade relationer och ett ömsesidigt förtroende mellan lokala församlingar, myndigheter och andra civilsamhällesorganisationer. Då kan man diskutera upphettade situationer och agera tillsammans för att minska spänningarna.
Men att det finns goda relationer mellan myndigheter och religiösa samfund handlar inte bara om att desarmera konflikter, utan också om annan samverkan. De senaste åren har samfunden spelat en viktig roll under det stora flyktingmottagandet 2015 och genom information om pandemin och vaccinationer 2020. Och de är dagligen viktiga resurser för integration genom sitt sociala arbete och i kampen mot ofrivillig ensamhet.
Religion är och kommer förbli en viktig och vital del av moderna samhällen. Visst kan detta engagemang ibland slå över i något negativt – precis som kärleken till fotbollen ibland slår över i destruktiv i huliganism. Men de flesta dagar i veckan är religiöst engagemang en positiv kraft som bidrar konstruktivt.
Därför är det viktigt att dagens spänningar inte leder till ökad misstänksamhet mot religiösa gemenskaper, utan tvärtom till att fler broar mellan olika delar av samhället byggs. Religion är inte bara en söndagssyssla, utan det behöver betraktas som en del av vardagen av både politiker och media.
Joel Halldorf är författare och professor i kyrkohistoria.