Jag saknar traditionerna vi hade på skolan” skrev Dagens Nyheters Hanna Hellquist i veckan, när hon tänkte tillbaka på barndomens luciatåg. (13/12) Under några magiska dagar varje år fick hon, som var uppvuxen i ett sekulariserat hem, pröva på det här med ritualer. Och när ljusen tändes och hela klassen sjöng tillsammans sänkte sig en märklig vapenvila över skolan.
På 1960-talet blev undervisningen i skolan icke-konfessionell, som det heter. Men i många skolors årscykler har en del kristna traditioner ändå levt kvar. Hit hör skolavslutningar i kyrkan, Lucia och kanske ett besök från prästen till påsken.
Med jämna mellanrum känner sig dock politiker och opinionsbildare nödgade att fråga om detta verkligen är förenligt med skollagen? Debatten blossar upp så pass regelbundet att den har blivit något av en egen tradition. Och i veckan hände det igen, när Mariehemsskolan i Umeå lanserade ett könsneutralt Luciatåg utan religiösa inslag.
Lucia är som bekant ett kristet helgon, och att försöka fira henne utan ”religiösa inslag” är en aning konstlat. Men den här typen av krumbuktande speglar tyvärr statens förhållande till religion i skolan. Diskrimineringsombudsmannen menar till exempel att en rektor får förlägga skolavslutningar till kyrkan – men på villkor att tonvikten ligger på traditioner, och det inte förekommer religiösa inslag som bön eller välsignelse.
Genom att plocka religionen ur traditionerna försöker man alltså både äta lussekatten och ha den kvar.
Det här är en dålig idé, av flera skäl. För det första går det inte att dra någon skarp gräns mellan religion och tradition, särskilt inte i ett land som har varit kristet i tusen år. Såväl ”Stilla natt” som ”Den blomstertid nu kommer” är som bekant psalmer, och de sjunger ju eleverna. Dessutom är ett kyrkorum fullt med bilder som berättar om den kristna tron.
Varför får man sjunga psalmer men inte höra prästen be? Varför är kristna symboler acceptabla, men inte ord? Det går inte att motivera denna gränsdragning på ett rationellt sätt.
Det andra, och större, problemet är att denna typ av förbud signalerar att religion är farligt. Alltså inte bara extremism och sekterism, utan alla former av religion. Att säga att inget skolbarn får utsättas för en välsignelse från den lokala prästen är att misstänkliggöra religion som sådant. Det är oklokt – åtminstone om vi vill ha ett samhälle där troende och sekulära lever tillsammans i fördomsfri tillit.
Ibland sägs det att orsaken till denna restriktivitet är den växande mångkulturen, som lett till att fler barn har en annan bakgrund än kristendomen. Men i praktiken är det ofta svårt att hitta till exempel muslimer som motsätter sig att deras barn besöker en kyrka. Tvärtom brukar det uppskattas, även om undantag nog finns – också bland marginella kristna grupper.
Man kan dock fråga sig om föräldrars uppfattning att deras barn inte på något sätt får komma i kontakt med en annan kyrka eller religion bör vägleda skolan när de utformar sin verksamhet? Om någon förälder menar att det är skadligt för deras barn att höra en präst be, är det en attityd som skolan bör bejaka?
I ett pluralistiskt samhälle borde skolan i stället vara en plats där vi får möta den religiösa mångfald som finns i samhället. För då kan vi avdramatisera skillnader och lära känna varandra bättre. Om eleverna dessutom, likt Hanna Hellquist, upplever detta som stunder av gemenskap och värme, då borde inte ens den mest hårdnackade ateist ha något att invända.
Joel Halldorf är författare och professor i kyrkohistoria.