Idrotten är fantastisk, engagerar miljontals utövare och är en mötesplats för alla oavsett bakgrund. Idrottsrörelsen gör dagligen stora insatser som skapar glädje, folkhälsa och utveckling inom respektive sport.
Jag minns med värme mina aktiva ungdomsår inom bordtennisen. Det fanns bra tränare, ledare och föräldrar som engagerade sig och bidrog till att vi varje helg kunde spela tävlingar och seriematcher. Utan dessa ledare hade jag inte kunnat tävla för mina föräldrar hade då ingen bil.
Idag är idrotten mer ojämlik vilket drabbar de barn vars familjer har det ekonomiskt tufft. När jag spelade bordtennis var fokus det idrottsliga. Nu har idrotten även fått uppdrag att arbeta med integrationsprojekt och idrott för äldre.
Idrotten har historiskt haft en viktig social betydelse och räddat många ungdomar. Men det har inte varit huvuduppgiften. Idrotten måste rimligen primärt få syssla med idrott och stötta sina aktiva medlemmar både i bredd såväl som elitsatsningar.
Idrottsföreningar är beroende av god ekonomi. Staten, regioner och kommuner bidrar med flera miljarder kronor. Riksidrottsförbundet, RF får två miljarder kronor årligen. Den nuvarande idrottsmodellen innebär att staten tilldelar RF medel som i sin tur fördelar pengar vidare till specialförbunden. Modellen har fungerat men idag kan den upplevas som orättvis och byråkratisk.
Entusiastiska pressmeddelanden om nya pengar till idrotten har de senaste åren basunerats ut från regeringskansliet och RF. Idrottsrörelsen kan inte ta över samhällets ansvar för integrationen. Det blir helt orimligt som det är idag att styrelser och idrottsförbund försöker överträffa sig i att göra ”rätt ansökan” för att få medel till verksamhet som de primärt inte sysslar med.
Jag är för att idrotten bistår övriga samhället, men inte utan mål, kompetens, utvärderingar och långsiktighet. RF är en självständig organisation och ska så förbli. Men när RF ropar efter mer resurser till delvis annat än idrott måste krav ställas och frågan artikuleras om skattemedlen faktiskt används på bästa sätt.
Riksdagens kulturutskott uttryckte 2017 oro för hur pengarna används och uppfyller riksdagens och regeringens uppsatt mål. Detta borde följas upp med en utredning om den svenska idrottsmodellen i en förändrad tid. Idrottsrörelsen behöver reformeras och möta sin samtid med modernt ledarskap, jämställda strukturer och ekonomi som huvudsakligen stödjer idrottens kärnverksamhet och dess viktiga roll.
Aleksander Gabelic är samhällsdebattör och krönikör på Correns ledarsida.