Redan under hösten var det tydligt att regionens ekonomi för 2023 skulle resultera i ett underskott på över miljarden. Under de sista månaderna skenade det, till smått ofattbara 1,6 miljarder kronor. Det ska läggas till året innan, med ett underskott på 100 miljoner kronor och innevarande år där man budgeterat underskott på mer än 600 miljoner kronor. De senaste årens skattehöjningar har runnit rakt genom fingrarna på regionens politiker.
Hög inflation, tråkiga börsår och en förändrad beräkning av pensionsskulden gör sitt till för att dryga ut underskottet. Samtidigt måste konstateras att Region Östergötland på ett tiotal år har gått från att vara en av landets bästa regioner till att nu tillhöra bottenskiktet. Den redan stora vårdskulden som har ärvts från den tidigare majoriteten byggs nu på under det borgerliga styret.
Läget är dystert. När kampen med ekonomin och med att bryta beroendet av hyrpersonal ges företräde så får vi östgötar vänja oss vid längre väntan på en sämre vård. Det må vara rätt beslut på systemnivå, men det kommer obönhörligen leda till att enskilda människor i behov av vård kommer i kläm.
För en tid sedan ägnade jag en stund åt att bläddra igenom partiernas budgetförslag inför i år. Som tidigare landstingsråd är jag nyfiken på hur de har tänkt att få ihop det. Jag kan nämligen inte se några enkla lösningar. Problemet är bara att förslagens krismedvetenhet, trots att alla budgeterar med miljardunderskott, lyser med sin frånvaro. En filmfond och gratis arbetsskor utlovas från Socialdemokraterna. Vänsterpartiet vill höja skatten, men det lär inte räcka långt när man lovar både ny förlossningsavdelning och ska dra igång ett bussbolag. Miljöpartiet skriver om att halvera antalet patienter per läkare i primärvården. Ett löfte, som med brist på läkare, rimligtvis bara går att uppnå om hälften av oss östgötar dör.
De styrande partierna är mer återhållsamma, men krisinsikt saknas även här. Den som söker svar på frågan om hur hälso- och sjukvårdens utmaningar ska mötas lämnas frågande. En del satsningar har dragits tillbaka med hänvisning till verkligheten, men samtidigt ihärdar man i att vilja lägga stora resurser på kollektivtrafik och nya tågstopp där det saknas resandeunderlag. Inte ens i regionhuset verkar de ha nått genomslag för krisinsikt, tydligast exemplifierat med hur regionens pengar rullade i Almedalen med DJ-bås för politiker.
’Han har ju inga kläder på sig’, utropar barnet. I H.C. Andersens Kejsarens nya kläder är alla vuxna så rädda för att framstå som dumma att de inte vågar säga det alla egentligen ser, att kejsaren är naken. Det är svårt att inte göra den referensen och tänka på regionens politiker.
Under tiden fram till sommaren så presenterar partierna sina budgetförslag inför 2025. Det är hög tid att de använder det tillfället att tala allvar med oss östgötar. Det behövs en återgång till grunduppdraget. Det måste vara slut på löften som saknar realism. En otillgänglig och dålig hälso- och sjukvård får konsekvenser på riktigt, men ingen dör utan fria arbetsskor, filmfonder och nya tågstopp.
Ett glimmer av hopp kan kanske ändå skönjas. När Fredrik Sjöstrand (M) erkänner att stopp för hyrpersonal får konsekvenser så är det inte hoppfullt, men det är ärligt. Att Lena Micko (S) instämmer, utan sin slentrianmässiga kritik mot moderater, är kanske början på något produktivt. Det återstår dock för Moderaterna att få med sig kristdemokrater, liberaler och sverigedemokrater på allvaret. Så här långt in i mandatperioden verkar de mest slumra i baksätet, ivriga i att ducka ansvar och svåra beslut.
Christian Gustavsson är civilingenjörsstudent och tidigare kommunpolitiker (M) i Linköping.