I fredags avslutade Skogsstyrelsen sin hyggesfria vecka. Det är ett initiativ skapat för att uppmuntra skogsägare till en omställning av skogsbruket, från det vanliga trakthyggesbruket till hyggesfritt.
Frågan om skogsskötsel engagerar också allt fler utanför skogsnäringen. Att SVT Öst häromdagen rapporterade om den hyggesfria veckan är något av ett tecken i tiden.
Kritikerna av trakthyggesbruket är de som hörs mest. Oftast är kravet att få bort kalhyggena för att känslan av skogen ska bevaras. Lösningen framstår också som enkel – att skogsbruket ställer om till att bli hyggesfritt. Det vill säga att bara de största träden i ett område huggs, att det bara tas ner några få träd i taget. Det senare är dock inte lika lönsamt som trakthyggesbruk.
Det hyggesfria skogsbruket förutsätter vidare att skogen består av träd av olika åldrar, så att det finns något att lämna kvar och något att hugga vart tionde år eller så. Men att få en sådan skog är enklare sagt än gjort när det tar mellan 50–100 år för ett träd att bli stort.
Dessutom har Sverige ägnat en mansålder åt att ställa om skogsskötselsystemet, från hyggesfritt till trakthyggesbruk. I dag innehåller de flesta skogar träd av samma ålder som ett resultat av kalhyggen.
Annat var det i början av 1900-talet då stora arealer fortfarande användes som skogsbeten. Hästkörande skogsarbetare plockhögg skogar, det vill säga att de största träden höggs ner och de mindre stod kvar. Precis det som Skogsstyrelsen nu försöker uppmuntra genom sin hyggesfria vecka.
Med tiden förändrades dock skogsbruket. Skogsarbetarna som högg för hand ersattes med maskiner. Mindre åkrar och betesmarker planterades igen, ofta med gran.
Pådrivande för förändringen av landskapet var politiken. Statliga bidrag och lagstiftning såg till att många av de gamla blandskogarna med träd av olika åldrar och de trädbärande betesmarkerna försvann. Särskilt under 1970-talet intensifierades arbetet, inte sällan mot markägarnas önskan. Resultatet blev för det mesta att skogar passande för hyggesfritt bruk avverkades och planterades med gran.
Nu är situationen närmast den motsatta. Statliga myndigheter, politiska församlingar och skogsskolor börjar dryfta tanken att ställa om igen, tillbaka till hyggesfritt. Verktygen är desamma som tidigare – bidrag och lagkrav.
Nu framställs det även som att staten är en garant för naturvård. Något som lär vara svårt att smälta för de skogsägare som minns hur myndigheterna på 70-talet drev på för att det artrika eklandskapet skulle ersättas med granplanteringar.
Ett intressant vittnesmål om hur det lät förr gavs i en debattartikel i ATL (6/4 2021). En pensionerad skogsmästare skriver om hur en professor år 1969 pekade ut en östgötsk skog som var resultatet av hyggesfritt skogsbruk från början av 1900-talet: ”Omdömet var 'förfärligt'. Det ansågs vara en estetiskt och ekonomiskt dålig skog. Men nu ska historien upprepas.”
Samtidigt är det vällovligt att skogar kan skötas på olika sätt. Att det finns alternativ till trakthyggesbruket. Mångfald i brukningsmetoderna tenderar att ge mångfald i arter.
Omställningen är dessutom redan på gång. Av de östgötska kommunerna har Linköping och Motala gått över till hyggesfritt i de kommunala skogar. I Norrköping, där skogsindustrin är en basnäring, driver Miljöpartiet samma linje. I Kinda kommun, beläget i hjärtat av länets södra skogsbygd, debatterades frågan i höstas på kommunfullmäktige. Och i Svenska kyrkan, som är en stor skogsägare genom de så kallade prästlönetillgångarna, förs samma debatt på olika nivåer.
I Svenska kyrkan blir också en annan balansgång kring skogsbruket tydlig – den ekonomiska. För i år kommer 588 miljoner kronor av kyrkans totala inkomster från prästlönetillgångarna (11/11 ATL). Och dessa medel betyder särskilt mycket för många församlingar i glesbygd med ansträngd ekonomi. Minskar pengarna från kyrkans skogsbruk, som de lär göra vid en övergång till hyggesfritt, lär själavården och underhållet av kyrkobyggnaderna bli lidande.
Samma sak är det för Sverige som helhet. Skogsnäringen är en stor välståndsskapare, som ger arbetstillfällen och skatteintäkter i hela landet. En omställning till hyggesfritt är därmed inte så enkel.
Politiken bör lära av historien och inte återupprepa det gamla misstaget att centralstyra skogsnäringen. Låt i stället skogsägarna sköta skogen efter eget huvud – hade de fått göra det under 1900-talets andra hälft hade troligen inte Skogsstyrelsens hyggesfria vecka behövts.
Edvard Hollertz är agronom och ledarskribent i ATL – Lantbrukets affärstidning.