Att statschefen i det demokratiska och meritokratiska Sverige ärver sin position genererar återkommande debatt, liksom granskning av kungahuset och dess medlemmar.
En mer intressant principfråga är dock hur mycket granskning en person som varken valt sitt jobb eller sina förmågor ska behöva tåla. Att kungen emellanåt haft svårt att tala i fullständiga meningar och att hans försök till krishantering lämnar alla betraktare i en känsla av sekundärskam är väl känt. Men frågan är om det ens är meningsfullt att kritisera personen och privatlivet hos en monark.
SVT-dokumentären ”Sveriges sista kungar” berättar förtjänstfullt historien om hur kungamakten i Sverige minskat successivt. Och att vi – med Olof Palmes ord – numera är ett penndrag från republik. Just det faktum att riksdagen kan avskaffa monarkin när den vill, i praktiken när befolkningen skulle vilja, visar att monarkin och tronföljden inte är ett demokratiskt problem.
Men det är framför allt kungens uttalande om den ändrade successionsordningen som väckt uppståndelse från dokumentären. När tronföljden ändrades och blev könsneutral så hade prins Carl Philip fötts och han blev då av med sin titel som kronprins och sin framtida roll som kung. Kungen var missnöjd när det hände. Och han tycker än idag att det som hände var orättfärdigt.
Detta, som skapat sådant rabalder, är inte det minsta svårt att förstå rent psykologiskt. Kungen får en son och en efterträdare. Sedan bestämmer riksdagen att sonen inte är en efterträdare. Kungens uppfattning att man inte bör ändra på tronföljden när arvingen redan är född är fullt begriplig.
Att åsikten kan betraktas som konservativ är inte en anledning att förlöjliga hans perspektiv eller låtsas som att det inte går att förstå. Att kungen är konsekvent i sin åsikt förtjänar istället respekt.
Framför allt betyder inte kungens åsikt om vad som var fel då att han skulle vilja ändra tillbaka tronföljden idag. I TV4-nyheterna (19/1) berättar man att 81 procent av svenskarna vill se kronprinsessan som nästa regent medan 6 procent ”röstar” på Carl Philip, vilket ges som bevis för att kungen är ganska ensam om att tycka att det var fel att ändra tronföljden.
Men kungen får i dokumentären inte frågan om vem han idag tycker ska bli regent. Och människor på gatan får inte frågan vem som borde bli regent om Carl Philip vore kronprins.
Om människor som valt att bli journalister nu ska granska en person som inte valt sitt jobb vore lite intellektuell hederlighet det minsta man kunde begära.
Jakob Styrenius är ledarskribent på Västerviks-Tidningen