Som barn var jag extremt blyg, på gränsen till folkskygg. Att tala offentligt var en pina. Och inte blev det bättre av mina 13 år som opolitisk tjänsteman i Finansdepartementet. Där gällde det att knipa käft och arbeta i det tysta. Mina belackare brukar ibland hävda att det var mina abstinensproblem från alla dessa år som tvingade er östgötar att stå mina många, och kanske ibland för långa, tirader som er landshövding! Annat var det under de år jag jobbade i blåljusmyndigheter av allahanda slag. Då gällde det att vara kort och kärnfull. Blomsterspråk och underfundiga kommentarer kom inte direkt överst på popularitetslistan.
Sedan 2010 har jag kunnat titulera mig som diversearbetare i samhällsfrågor. Som ordförande för Riksidrottsförbundet har självklart ett område som talare varit idrott och folkhälsa i olika former. Kontantupproret har gett mig möjligheter till olika former av agitatoriska utfall.
Att ofta hålla tal innebär också att lyssna på andra talare av skiftande kvalitet. Mina favoriter att lyssna till är barn som talar till föräldrar eller över huvud taget tal där någon tackas av på ett känslofyllt sätt. Tekniska ofullkomligheter blir då helt ointressanta. Känslosamhet är en osviklig magnet.
Längst ned på min lista ligger talare – ofta politiker – som gärna i detalj går igenom vad de uträttat på något visst område. Saken blir inte bättre om talet dessutom är kryddat med falsk blygsamhet. Är de därtill utrustade med ett stort antal Powerpoint-bilder blir man inte på bättre humör.
Jag är anhängare av talare som ärligen redovisar tillfällen då de gjort bort sig och varför, för att därefter övergår till att beskriva vilka lärdomar de dragit. Saken blir dessutom inte sämre ifall det är två som växelsjunger. Jag har prövat den genren med en välkänd politiker från Östergötland, Lars Stjernkvist (S). Vårt tema var tjänstemannaroll och politikerroll, ett ämne som erbjuder rikliga möjligheter att just göra bort sig.
Alla gör vi bort oss då och då, mer eller mindre allvarligt. Det är inget att skämmas över, men däremot något att dra slutsatser från. Pinsamheter kan många gånger förträngas med en dos av humor som talaren med fördel kan använda sig av. Det är ju faktiskt så att lyssnarna många gånger känner igen sig och kan sätta sig i talarens situation. Och det medverkar med all sannolikhet till att dämpa den hetsighet och polarisering som alltför ofta kännetecknar den offentliga debatten.
Björn Eriksson är ordförande i Riksidrottsförbundet och f.d. landshövding i Östergötland.