För några år sedan öppnade ett hem för ensamkommande tonåringar i närheten av var vi bor. Några i byn tog kontakt och organiserade några enkla aktiviteter med dem: innebandy, läxläsning och en och annan fest. De flesta av killarna kom från Afghanistan. De var ödmjuka, artiga och angelägna om att klara skolan, få ett jobb och bli en del av det svenska samhället.
De hade mycket mot sig. Inte bara kulturkrockarna och språkförbistringen, utan också ensamheten och trauman från tiden på flykt. Men de stavade sig tålmodigt igenom läsläxorna och kämpade med grammatiken.
Totalt sökte 35 000 ensamkommande barn asyl i Sverige år 2015. I dag har 20 000 fått asyl och bor kvar i landet. Nyligen presenterade SCB siffror som visar hur det gått för dem. Det visar sig att över 80 procent av dem har jobb, och att de både arbetar och tjänar betydligt mer än personer i samma ålder som är födda i Sverige. Det måste beskrivas som en stor framgång.
Ett forskarlag i Malmö lett av docenten Sayaka Osanami Törngren har studerat integrationen i Sverige sedan 2016. Deras slutsats är att lyckad integration kräver två saker. För det första att staten tillhandahåller tydliga regelverk och krav, till exempel kravet på att ordna försörjning.
Men det räcker inte, utan det behövs också möten med människor i det nya landet. Sådana kontakter fördjupar språkkunskaper, ger kunskap om landet och skapar den nödvändiga känslan av tillhörighet. I rapporten ”Measuring Refugee Integration Policies in Sweden” konstaterar forskarna att ”Civilsamhällets organisationer spelar en viktig roll för att skapa bryggor mellan mottagarsamhället och flyktingarna.”
Ett aktivt föreningsliv är alltså avgörande för framgångsrik integration. Här hör kyrkorna till dem som har mobiliserat aktivt för att ta emot migranter hösten 2015. Svenska kyrkan och frikyrkor ordnade akuta boenden, språkkaféer, läxhjälp och andra typer av stöd.
”Utan kyrkornas heroiska insatser hade många nyanlända fått väsentligt sämre möjligheter”, konstaterar Lennarth Hambre, tidigare pastor i Ryttargårdskyrkan i Linköping, på tidningen Dagens ledarsida (29/2).
Genom dessa möten kom några migranter att visa ett djupare intresse för den kristna tron, och några konverterade till och med. Det skedde i undantagsfall och handlade om ett fåtal av de över hundratusen migranter som anlände de åren. Men eftersom de kom från länder där det är förenat med livsfara att lämna islam gav detta dem ytterligare skyddsbehov.
Det har fått somliga att ifrågasätta om tron varit äkta eller ett försök att få asylskäl. Nyligen påstod också den liberala riksdagsledamoten Fredrik Malm att Pingströrelsen och Equmeniakyrkan döpte flyktingar utan att fråga om deras tro var genuin (Expressen 21/2).
Men det påståendet saknar grund. I båda dessa kyrkor är den personliga tron avgörande och samfundsledningarna har betonat vikten av att noggrannhet i processerna med asylsökande. Flera uppföljande studier visar också att majoriteten av dem som döpts är församlingsaktiva även många år efter att de fått uppehållstillstånd – enligt en undersökning gäller det hela 90 procent av dem.
Sverige står inför en integrationsutmaning som politikerna inte själva kan lösa. Tvärtom visar både forskning och erfarenhet att detta kräver ett aktivt civilsamhälle. Det gör det obegripligt att Fredrik Malm väljer att misskreditera kyrkor som tagit ett så stort ansvar för integrationen av nyanlända.
För denna insats borde kyrkorna möta politikernas tacksamhet snarare än deras misstänksamhet.
Joel Halldorf är författare och professor i kyrkohistoria bosatt i Bestorp.