Marin motiverar detta med att allt fler drabbas av och sjukskrivs för utmattning. ”Vi vill att anställda ska ha rätt till äkta fritid utan trycket att vara tillgänglig för sin arbetsgivare vid varje givet ögonblick”, menar hon (DI 19/3).
Att en så pass högt uppsatt politiker luftar denna fram tills nyligen rätt radikala åsikt är intressant – och ett tecken i tiden. Debatten om kortare arbetstid har bubblat i västvärlden i ett antal år nu. 2021 genomfördes ett experiment på Island där 2 500 offentliganställda (drygt en procent av landets arbetsföra befolkning) fick arbeta fem timmar färre i veckan. Resultatet blev piggare och mer fokuserade arbetstagare. När det efteråt hölls en omröstning om vilken modell de anställda föredrog – den sedvanliga eller den experimentella – röstade 90 procent på den senare (Time 14/10–21).
Ett liknande experiment gjordes även i Sverige häromåret (Arbetet 16/5–22). Fysioterapiavdelningen på värmländska Arvika sjukhus genomförde ett försök med 30-timmarsvecka med bibehållen lön. De anställda fick ledigt på måndagar och kortare arbetstid två dagar i veckan. Ett liknande resultat som på Island kunde sedan inrapporteras. Piggare arbetare med mer tid för att umgås med familjen, helt enkelt.
Men trots både intresset och experimentviljan är frågan politiskt stendöd – måhända med undantag för efterfesten på Vänsterpartiets årsstämma. I många år har de statsbärande partierna Moderaterna och Socialdemokraterna framhållit arbete som närmast en dygd. Ja, alla samhällsproblem skulle vi kunna lösa om folk bara klippte sig och sedan slog sig ner på 08.24-bussen in till stan. Bara vi får in nyanlända i arbete kommer integrationen lösa sig av sig själv. Brottsligheten likaså.
Just arbetslinjen har kommit att bli en bärande ideologisk grundpelare för borgerligheten. Men som Linnea Dubois beskrev det i magasinet Smedjan: ”Det är grådaskig protestantism filtrerad genom makroekonomiska nyttokalkyler.” (12/1–22). Eller, en politisk fluga som kan bli ute lika snabbt som inne.
Förra året gjorde tidningen Arbetet en undersökning där de frågade svenska väljare huruvida de föredrog en kortare arbetsdag eller högre lön (19/5–22). Resultatet visade att även om det var främst S-V-MP-väljare som var positiva till det förstnämnda (60 procent av väljargruppen), låg siffran på 40 procent bland de borgerliga väljarna. Med andra ord, kortare arbetstid är inte längre blott en socialistisk hägring.
Även de som aktar arbetslinjen inser nog värdet i att lägga mer på tid på att umgås med familjen, resa eller ägna sig åt sina hobbyer. Ni vet, det som gör vårt enda liv värt att leva. För de flesta har inte roliga och stimulerande arbeten.
”Men produktiviteten då?”, tenderar det att muttras. Vem ska skapa välstånd om alla ägnar eftermiddagarna åt att lata sig? Tja, Sverige har genomfört arbetstidsförkortande reformer tidigare. På 1970-talet fick vi både 40 timmars arbetsvecka och fem veckors lagstadgad semester. Tillväxten har fortsatt öka sedan dess. Om än i lägre takt, men så var det även då skiftet från varuproduktion till tjänsteproduktion blev påtagligt.
Förmodligen är det länge kvar tills ett av våra större partier får upp kampen om arbetstiden på sin agenda. Men inget tyder på att debatten kommer att mattas av. Förr eller senare lär man tvingas att ta ställning.