Det fanns en tid när föräldrar rökte i tevesoffan, en hemtrevlig doft. I bilen var det värre. Som barn blev man rätt illamående på ringlande grusvägar, och lovade att följa uppmaningen från framsätet: börja aldrig själv, för då är du fast.
Jaja, så småningom blev det några limpor Marlboro och Camel ändå. Men efter 70-talet förändrades synen på giftpinnarna. Det normala blev onormalt och förvisades ut på trottoaren. Ett klipp för folkhälsan om än inte för trevnaden.
Människan gör som andra människor gör. Inte bara slutade vi gradvis att röka, utan började också undvika passiv rökning. Jag minns fortfarande, fast det är fyrtio år sedan, första gången jag bytte sida på promenadstråket för att slippa andas in ett tobaksmoln.
Gågatan i Linköping. Min lilla kursändring räckte för att rökaren skulle muttra något om ”spetälska”. Han verkade känna sig förolämpad, som bärare av någon smittsam sjukdom.
En situation som Karl Ove Knausgård kunde skriva en hel roman om, eller som Larry David kunde göra en hel komediserie om. Det mest mänskliga komprimerat i ett enda ögonblick. Våra komplicerade relationer till varandra, också till främlingar. Samhörighet eller avståndstagande. Den eviga avvägningen mellan njutning och risker, kort och lång sikt.
Fascinerad av den ensamma rökarens reaktion gjorde jag beteendet till en vana, som ett litet forskningsprojekt. Sidbyte på gatan för att undvika tobakslukt, och ofta samma svar. En nykter rökare kunde höja förnärmat på ögonbrynet, en berusad rökare kunde slänga ur sig vilka svordomar som helst.
Ingen gillar att bli undviken. Man fattar hur djupt evolutionen har präntat in detta i oss. Alla är instinktivt rädda för smitta. Alla är ännu räddare för att bli utstötta ur flocken. Alkohol minskar det översta lagret av självkontroll så att reflexerna skymtar fram.
På senare år har jag vänt på experimentet. Man mjuknar ju med tiden, och rökarna börjar bli utrotningshotade. Deras ovana har något heroiskt över sig, om inte annat så som markering mot hälsohetsen. Nu går jag över till deras sida för lite passiv tjuvrökning. Ibland kan man till och med byta några ord.
Det viktigaste i livet finns alltid utanför oss själva. I vårt hyperindividualistiska samhälle måste man nästan gå till teologin för att få korn på denna självklarhet. Politik handlar i allt väsentligt om något annat, med sina anonyma system och gemenskaper, konkurrerande intressen och abstrakta solidaritet.
Se människan, som det står i Bibeln. Att orden uttalas av Pontius Pilatus – som dömer Jesus till döden – gör dem bara ännu djupare. Ingen av dem lär dock ha varit rökare.
Niklas Ekdal är författare och journalist.