När får vi ta del av mobbarnas historia?

För de allra flesta är skolan skola men för vissa barn är skolan så mycket mer - en trygghet, ett sätt att komma hemifrån, få struktur och andrum för en kaotisk hemmiljö. För andra är skolan ett helvete, förknippad med rädsla för att bli utsatt, ensam, förlöjligad och mobbad. Fruktansvärt och något som sätter spår för livet.

Med sommarens slut är även Sommar i P1 slut. Vi är många som lyssnar och tar del av sommarpratarnas historier om arbete, livet, barndom och framgång. Det är ofta berörande och upplyftande. Men historierna tenderar att likna varandra i hur de berättas och är uppbyggda. 

En svår barndom där utsatthet för mobbning eller svåra familjeförhållanden är starten. Underdogperspektivet, kämparandan och sen framgången och berömmelsen. Lite av att alla kan komma dit, det lyckliga slutet. Det är här jag börjar undra. Krävs det att man har varit mobbad eller har haft det svårt för att bli framgångsrik inom sitt gebit? Eller är det vad som krävs för att skapa en story som tillräckligt många vill lyssna på?

Jag tycker att berättelserna är viktiga och värda att upprepas om och om igen. Ur många perspektiv. Både för att få andra att känna att de inte är eller har varit ensamma, för att få upprättelse och för att terapeutiskt få prata av sig och dela med sig. 

Samtidigt hör vi faktiskt väldigt ofta denna historia. Igen och igen. Och förstår att de är framgångsrika, inte alltid för den som berättar och de som lyssnar utan även för de som kan komma emellan och betala. Lyssnarstatistik, reklam och mediahus och med det kommer känslan av cynism och pengar in. 

Finns det inte fler historier som vi vill ta del av? Var är historierna från den andra sidan. Från mobbarna och från de som har upplevt båda sidor, vilket jag tror att varenda människa egentligen har, befunnit sig i situationer där man känt sig utsatt och en annan gång varit den som inte varit schysst.

Är vi i vårt samhälle inte beredda att förlåta, inte intresserade av att lyssna på då vi gjort fel? Har de som gjort fel inte rätt att bli framgångsrika? Eller ser vi inte oss själva i de situationer då vi mobbat, utan bara då vi själva känt oss utsatta. 

Han hette Jocke, gick i min klass och var mobbad. Vi var många som såg men ingen gick emellan. Som vuxen har jag insett att jag var delaktig och utnyttjade situationen. Jag var hemma hos Jocke en gång för att leka, vi spelade kula. Eller egentligen, jag tror att jag var där för att han hade så fina kulor. Glaskulor och dankar, åtråvärda och jag ville ha dem för jag hade mest stenkulor. Jag spelade av honom alla hans fina dankar och gick hem. Men jag hade inte vunnit dem på ett rättvist sätt, jag sköt för nära, det visste jag redan då och det visste han också. Men han lät mig vinna. Många gånger har jag vaknat med ett ryck och en stor klump i magen. Jag skäms något så oerhört. 

Influencers, författare och sommarpratare vill många berätta storyn om hur de tog revansch och lyckades ändå. Alex Schulman blev en gång i tiden känd genom att mobba och vara elak. Det var knappt så man klarade av att lyssna på honom eller hans elakheter på den tiden. Idag är det lättare då han är en lysande poddare och författare som bland annat skriver om svårigheten med att ha växt upp med en alkoholiserad mamma och om elaka släktingar. Jag vill gärna höra historien från honom om de åren då han själv mobbade och var elak.

Vikten av förlåtelse är något som ofta betonas genom historien och inte minst i de flesta av världens religioner men finns den idag, på riktigt eller varför träder så få fram och berättar. En bekant sa klokt ”Vi vågar inte tala om våra moraliska misslyckanden eftersom vi inte har något direkt språk för förlåtelse idag”. Sorgligt men sant. Och vad gör det med oss och våra barn då de går till skolan och inte har fått höra hela spektret i att vara människa. Nästa sommarpratare hoppas jag har styrkan att ge oss det.