Ett museum för konst som fördömts, attackerats och plockats bort. Enligt grundaren Tatxo Benet är museet i Barcelona det första i världen.
Öppningsutställningen består av 42 verk och totalt finns det runt 200 verk i museets samlingar. Här finns konst av AI Weiwei, Banksy och Gustav Klimt. Tatxo Benet betonar att alla verk inte har samma konstnärliga höjd, men ändå är intressanta genom att ha blivit censurerade. Möjligen räknas McJesus dit, där Roland McDonald tagit Jesus plats på korset, eller verket Western and Christian Civilization, med en korsfäst Jesus på ett amerikanskt stridsplan.
Syftet är att slå ett slag för yttrandefriheten. Benet vill att varje besökare får en ökad tolerans. Hur han än lyckas med det uppsåtet så finns här tveklöst ett värde för yttrandefriheten. En samling med censurerad konst har potential att sätta fingret på censurens funktion och den allestädes närvarande risken att vi censurerar oss själva eller andra.
Vi har en tendens att självförhärliga vår egen tidsanda och se censur som något som tillhör det förgångna eller som illustrerar dåtidens bristande rationalitet.
Men i alla tider har det funnits konst och kultur som betraktats som farlig. Som utmanar förgivettagna sanningar, som blottar gömda konflikter, eller uttalar det som inte får uttalas.
Nutiden är inget undantag. Vi har inte övergett vårt behov av att censurera kulturyttringar, men i någorlunda liberala länder är det inte nödvändigtvis staten som står för censuren. Här kan det lika gärna vara kulturinstitutioner, kommuner och andra utställare som väljer bort verk och plockar ned utställningar som kan provocera andra länder, kulturer och religioner. Av respekt eller hänsyn till andra folkgrupper. Eller av rädsla för våldsamma extremister.
Att man kan se konstverken i museet innebär att censuren har misslyckats, menar Tatxo Benet. Det är möjligen en förhastad slutsats, åtminstone för de lite äldre verken. Varje tid har sina tabun och censuren kan mycket väl ha varit effektiv i den tid den fanns, även om den inte omfattas av censur idag.
Det lär inte finnas några Muhammedkarikatyrer ens i museet för censurerad konst. Men det behöver inte tolkas som att museet inte uppfyller sitt syfte. Med lite vilja kan man istället se det som saknas i museet som en illustration över att censur existerar än idag, vilket betonar att museet behövs.
Och det behövs ett censurmuseum även i Sverige. Eller åtminstone en utställning. Finns det någon kulturinstitution som vågar anta utmaningen?