Offren för skolskjutningen på Risbergska skolan hedrades med en tyst minut på Stortorget i Örebro på tisdagen.
Det minsta vi kan göra för att hedra offren för massmordet i Örebro är att inte plocka politiska poäng på deras bekostnad. Saker ska kallas vid sina rätta namn, som terrorism. Sedan gäller det att dämpa tonläget och undvika mer amerikanisering.
Förra året tillbringade jag en månad i USA och en månad i Östergötland. Vi blir mer och mer lika varandra här och där. Länge tyckte jag att det var toppen – frihet, Bob Dylan, Super Bowl och så vidare – men inte nu längre.
På några veckor har Donald Trump lyckats släcka min kärlek till USA, och många miljoner andras. Ett trist slut på ett livslångt förhållande. Maktmissbruket i Vita huset är dock inte den enda förklaringen.
Skolskjutningar har varit en amerikansk larmsignal i decennier. Varje år tycks komma med ett blodigare facit än det föregående. Hårresande 83 incidenter i USA under 2024, att jämföra med 13 under 2012 respektive 2010.
Det behövs ingen GW för att lista ut vad trenden beror på. Obegränsad tillgång till lagliga automatvapen, i en politisk atmosfär där de inte kan ifrågasättas. Ett samhällsklimat där vinnare och förlorare sorteras från start. Ensamhet och radikalisering online.
Skolskjutningar inspirerar till efterföljd. Konceptet är ju så vanvettigt att den mentala tröskeln från början måste ha varit hög. Men när ett tabu väl är brutet lockas fler av gränslösheten.
Dessvärre finns en koppling mellan vad som utspelas i amerikansk politik och vad som utspelas i amerikanska skolor. Vuxna sätter tonen. Vuxna sår fröna till hat mellan grupper. Vuxna skriver vapenlagar, fördelar resurser till utbildning och psykiatri.
Den lägst hängande frukten om Sverige vill undvika samma utveckling som i USA är att minska tillgången till potenta vapen, både illegala och licensierade. Desto svårare blir förstås att komma åt de sociala och politiska mekanismer som triggar dessa ohyggliga attacker.
Rasisten och islamisten har blivit arketypiska gärningsmän. Varannan gång ett illdåd sker tycks kulturkrigets ena lag få sin världsbild bekräftad, nästa gång andra laget. Det är inte bara ovärdiga reaktioner. Det är farligt på riktigt.
Viktigast av allt är att politiker inte exploaterar misstro och motsättningar som kan leda till ännu mer våld. Här finns det, ska vi säga, utrymme för förbättringar. Men ytterst ligger ansvaret hos oss alla.
”Var och en får skämmas för sig själv”, som min gamle far brukade säga. Han var rektor i Kisa i nästan tjugo år och skulle inte ha trott sina ögon idag, att något sådant som Örebro-massakern kan hända på en svensk skola. Han skulle heller aldrig ha kommit på tanken att resa till USA.
Niklas Ekdal är författare och journalist.