Sverige är sårbart. I 30 av landets kommuner produceras så lite mat att invånarna inte skulle ha något att äta efter en vecka, om kommunen isoleras och människor tvingas leva på vad som produceras där. Det visade en undersökning av Hushållningssällskapet som presenterades i veckan.
Att Sveriges förmåga att föda den egna befolkningen lyfts i allt fler sammanhang är en effekt av det ryska anfallskriget mot Ukraina. För Ryssland och Ukraina är två av världens största livsmedelsexportörer och konflikten har sänt chockvågor genom livsmedelsmarknaden. I särskilt fattiga importberoende länder i Mellanöstern och Afrika finns en fara för svält och följande oroligheter.
Tyvärr talar mycket för att läget kan bli värre. Jämfört med tidigare faller betydande delar av den ukrainska skörden bort. Samtidigt har den ryska exporten av såväl mat som viktiga insatsmedel till gödseltillverkningen på många håll stoppats med kraftigt höjda priser som följd. De höga priserna lär i sin tur få många lantbrukare att dra ner på odlingarna, vilket vi inte lär se effekterna av förrän när årets skörd ska bärgas.
I världen finns det stora beroenden kring just gödning. Även om Europa har en egen gödselproduktion importerar vi viktiga insatsmedel från Ryssland och Kina, två alltmer fientligt inställda länder. Och utan gödningsmedel går det inte att hålla uppe dagens höga skördenivåer. För att göra ont värre för Europas del är både Ryssland och Kina stora producenter av livsmedel och självförsörjande på gödning. Så att använda maten som ett vapen i konflikten med väst lär vara något de inte drar sig för.
Journalisten och försvarsexperten Patrik Oksanen beskriver i en krönika i tidningen ATL (26/1) att svält är en integrerad del i Rysslands krigföring: ”Hungern användes för att krossa Groznyj i andra Tjetjenienkriget. Samma vapen används mot Aleppo i Syrien, och nu försöker Ryssland gör om det på stor skala i Ukraina.”
Mycket talar också för att maten lär användas alltmer som en bricka i ett säkerhetspolitiskt spel. Carl von der Esch, förbundsjurist på LRF och tidigare statssekreterare i försvarsdepartementet, sade häromdagen till nyhetsmagasinet Fokus: ”Vår möjlighet till självförsörjning har blivit en geopolitisk säkerhetsfråga. Många av de länder vi importerar insatsvaror från kan ha politiska skäl att strypa handeln med Europa eller ge oss sämre villkor. Om en kris skulle uppstå är det bara den egna produktionen man kan lita på.”
Hur god är då Sveriges livsmedelsberedskap? Det beror lite på hur man mäter.
Ofta sägs att varannan tugga vi äter är importerad. Detta brukar ställas mot att i början av 1990-talet producerade Sveriges bönder 75 procent av landets livsmedel.
Något annat som brukar påpekas är att vid krig blir det gröt till frukost, lunch och middag. Detta då Sverige bara är helt självförsörjande på spannmål, morötter och socker.
Om hela befolkningen skulle ställa om till en ensidigt vegetabilisk kost ser det också bättre ut. Då visar en studie att svenskt lantbruk kan försörja befolkningen med energi och protein hela 2,5 gånger om. Samtidigt konstateras att en sådan diet bli alltför ensidig i längden.
En sak missar dock alla dessa olika mått. Det är att vid en avspärrningssituation är självförsörjningsgraden i själva verket närmare noll.
Utan importerad diesel till traktorer och fodertransporter skulle i stort sett all livsmedelsproduktion slås ut inom ett par dagar. Utan bränsle kan inte transporter gå från gårdarna till HK Scans slakteri i Linköping, Arlas mejeri i Linköping eller mjölkpulverfabrik i Vimmerby.
Skulle ett så allvarligt läge uppstå finns även andra stora problem. Det saknas planer för hur livsmedelsproduktionen ska kunna säkerställas under kris eller krig.
Hur har det då kunnat bli så här – att något så existentiellt för en nation som mat inte till någon grad har säkrats? Det enkla svaret är att vi har varit naiva, igen. Något som märks i Östergötland.
Linköping har i årtionden växt genom att bebygga god åkermark. Likadant är det i Mjölby, Linghem, Mantorp och Vikingstad. Till och med i skogsbygden, i Kinda, exploateras jordbruksmark.
I Sverige verkar vi ha levt – och kanske fortfarande lever – i en tron att vi så totalt har lämnat bondesamhället att vi utan fara kan schakta bort matjorden på slätten. Maten kan vi i stället importera, för pengar som vi drar in på techbolag och medicinteknik.
Men Rysslands användning av hunger som en bricka i kriget visar att vi i Sverige behöver rusta försvaret mot svält. Och det är bråttom.
Edvard Hollertz är agronom och ledarskribent i ATL – Lantbrukets affärstidning