Elever som har kapacitet att lätt nå målen i skolan har av tradition varit lågprioriterade i Sverige. Det rör sig dels om elever som redan har en hög kunskapsnivå och dels om gruppen högt begåvade elever.
Medan den förstnämnda gruppen är lätt att identifiera är det andra svårare, eftersom de högbegåvade barnen inte nödvändigtvis utmärker sig kunskapsmässigt eller motivationsmässigt. Tvärtom går många begåvade barn genom hela skolan utan att identifieras. Och de som identifieras av föräldrar eller lärare får sällan det stöd de behöver i skolan.
Att de elever som kan nå en utveckling långt över andra inte får chansen är en enorm förlust för samhället. Men den stora förlusten får det enskilda barnet.
Otaliga är vittnesmålen från högbegåvade elever som far illa av skolan på grund av understimulans. I bästa fall beskrivs skolan som en förvaring eller vänteplats, i sämsta som ett fängelse eller helvete. Barnen löper risk att må dåligt, underprestera, gömma sin kapacitet, identifieras som problem, eller bli hemmasittare. Inte sällan tappar barnet intresse för skolan redan under de första åren.
Länge brydde sig inte lagstiftaren om dessa barn. Men sedan 2011 säger skollagen att även de har rätt att utvecklas så långt som möjligt utifrån sina förutsättningar. Sedan dess har det skickats instruktioner, myndighetsuppdrag, rapporter och granskningar kors och tvärs, men tyvärr har alltför lite hänt ute i skolorna. Barnen är i stora drag fortfarande utelämnade till kommunalt godtycke och enskilda lärares förmåga.
Som exempel här i länet har Linköping tagit fram en handlingsplan och prioriterar högbegåvade elever på olika sätt, medan det i Norrköping inte synes ha hänt så mycket alls. Senast i mars röstades ett initiativ om mentorskap för högbegåvade elever ned i utbildningsnämnden.
När Skolinspektionens granskar arbetet med att få dessa barn att behålla sitt intresse för skolan och ges möjlighet att nå längre blir resultatet regelmässigt underkänt. I en rapport som kom häromveckan granskades 29 grundskolor i landet och nästan alla behövde utveckla arbetet på ett eller flera områden. Eleverna identifieras inte, hamnar i skymundan och bortprioriteras. Även om kompetensen ofta finns hos skolornas elevhälsoteam så lämnas lärarna ensamma i arbetet, och skolan diskuterar inte hur undervisningen ska utformas för att möta dessa elever.
Kommunerna i länet kan göra mer för de här barnen. Och den nya regeringen behöver säkerställa att utvecklingen ute i skolorna ökar i hastighet.
Jakob Styrenius är ledarskribent på Västerviks-Tidningen.