Inför varje ny odlingssäsong söker vi folk via Arbetsförmedlingen. Det har jag gjort sedan jag startade mitt företag för 10 år sedan. Samarbetet med Arbetsförmedlingen fungerar bra. Vi hittar duktiga, trevliga kollegor till vår grönsaksodling. Många av våra anställda kommer dessutom tillbaka år efter år, vilket skapar en bra kontinuitet för oss.
Men kontinuitet är inte något som Arbetsförmedlingen står för. Varje år har det skett en förändring eller en omorganisation – eller både och – vilket gör att det konstant är nya regler och direktiv att förhålla sig till.
Vad som har blivit bättre eller sämre av alla förändringar av organisationen vet jag faktiskt inte. Jag har samma behov idag som jag hade då för tio år sedan, att hitta nya kollegor till vårt företag.
Men det är inte bara Arbetsförmedlingen som ständigt organiserar om. Det verkar ske överallt hela tiden.
Inom vård, skola, omsorg framstår någon omorganisation ständigt pågå. Och för varje organisationsförändring verkar byråkratin och administrationen svälla. Som ett exempel arbetar fler med administration inom vården än vad de finns läkare idag.
Det över 2000 år gamla citatet av den romerske satirikern Petronius Arbiter känns mer aktuellt än någonsin: ”Omorganisering kan vara en bra metod för att skapa en illusion av framsteg samtidigt som det skapar förvirring, ineffektivitet och demoralisering.”
Frågan som det här leder till är vad alla dess organisationsförändringar ska lösa? Varför behövs de?
Kanske är omorganisationerna ett dåligt försöka att hantera det verkligt stora problemet på svensk arbetsmarknad. Att många ogärna vill ta de jobb som finns – att de hellre går arbetslösa.
Jag som arbetar inom de gröna näringarna har personer som söker jobb hos mig och som har stått utanför arbetsmarknaden en lång tid men lämnar första dagen för de säger att jobbet inte är för dem.
Häromdagen berättade också en vän som jobbar inom hemtjänsten att hon fortfarande inte har fått sin semester beviljad trots att den skulle börja om en vecka. De som arbetar med schemaläggning och administration får inte ihop några scheman. En av anledningarna var att det inte går att sätta scheman ordentligt då många som anmäler sig endast gör det som timvikarier. Och dessa säger rakt ut att de vill kunna välja om det ska jobba eller inte från dag till dag, så de kan vara flexibla om det blir fint väder eller om något roligt dyker upp.
Det framstår alltså som om individen och medborgaren har brutit samhällskontraktet om att ett jobb är bättre än inget jobb. Och samhället som vi byggt under årtionden anser jag är medskyldigt.
Det stora problemet är hur högre utbildning har höjts till skyarna. Vi lär ut att det är fint med universitetsutbildning och låg status att inte ha utbildat sig.
Men finns det verkligen fina och fula jobb? Nej.
Ett jobb, vilket det än är – det är det fina. Om det kräver utbildning på högre nivå eller om det är en yrkesutbildning spelar inte någon roll.
En nyligen publicerad rapport från Svenskt Näringsliv visar att om inget görs kommer det saknas 290 000 yrkesutbildade till 2035. I Östergötland är den utbildningsbakgrund som flest arbetsgivare söker en från gymnasiets yrkesprogram. Yrkesutbildade är också de som är svårast att få tag på.
Vad kan då göras?
Statusen för utbildningar som leder till jobb behöver radikalt förändras. Synen på vad ett jobb är och ska uppfylla likaså. Och det kan ingen omorganisation ändra på, inte heller tron om att högre utbildning löser allt. För det gör det inte.
Magdalena Hermelin är grönsaksodlare utanför Skänninge.