Jag funderar på att lära mig tyska. Jag läste språket i skolan, men valde bort det någonstans på vägen. Jag har minnen av durch, für, gegen, ohne, um utan förståelsen för vad de är bra till. Det är inte så att jag har en önskan om att kunna föra intrikata akademiska diskussioner. Jag nöjer mig med att kunna beställa en schnitzel och öl i München utan att känna mig som en allt för bortkommen turist.
Det där med matbeställningen är nog bara halva sanningen, trots allt. Jag gillar också att kunna en massa saker. Jag blandar faktaböcker om atomfysik med japansk skönlitteratur och statliga utredningar. I forum så läser jag om hur man bygger egna tangentbord. Jag följer matkanaler på Youtube och ägnar sedan fem timmar åt att göra en perfekt lasagne. Det finns så mycket att lära sig. Tyska, yoga och vad en fransk mirepoix är.
Det är svårt att tänka på Linköping utan att tänka på bildning. Vi är en universitetsstad dit tusentals unga, och en del vuxna också, söker sig varje år. Från våra grannkommuner pendlar gymnasieelever till våra skolor. Vi har till och med en nämnd som heter Bildningsnämnden. Samtidigt kan jag inte låta bli att tanken med bildning allt oftare går oss förbi.
Ledorden för vår samtid är effektivitet och nytta. På få områden är det kanske mer sant än för bildning. Under lång tid så har det kommit att påverka på vår syn på vad kunskap ska vara bra för. I dag verkar det finnas en nästan allenarådande syn på att bildning i alla andra former än utbildning som matchar näringslivets behov är en slösaktig synd. Missförstå mig rätt. Det är bra om utbildningar leder till arbete, men ensamt bäddar det för en ganska futtig tillvaro.
Bildning är icke vad vi lärt utan vad vi hava kvar när vi glömt allt vi lärt, menade Ellen Key. Det är ett synsätt som går stick i stäv med dagens nyttofokuserade bildningssyn, där musikskolan, konst och bildningsförbunden ibland ses som en onödig lyx. Vi verkar ha glömt livet handlar om mer än arbete och ett enskilt yrke kan vara flyktigt. Teknikutvecklingen går rasande fort och vi vet att det kommer att få effekt på arbetsmarknaden. De kompetenser som behövs i dag är inte av nödvändighet desamma som behövs i morgon.
Ett gott samhälle bygger på självständiga, tänkande och skapande individer. Grunden kan läggas tidigt i livet, men det får aldrig vara för sent. Folkbildningen spelar en viktig roll som en andra chans, för livslångt lärande och för att släppa lös skapandets drivkraft. Nog har det funnits goda skäl att kritisera bildningsförbunden på senare år, men det går inte heller att underskatta hur viktiga de är för en stad vars framgång bygger på bildning.
Bildning är på många sätt ett personligt projekt, men det är också ett viktigt samhällsintresse. Linköping har byggts på goda möjligheter att förverkliga drömmar, på halvtokiga hugskott, på forskningsresultats oförutsägbarhet och på ingenjörskonstens envishet. Inget av det har uppstått ur tomma intet. Framgången har grundlagts av människors utvecklingsintresse, nyfikenhet, upptäckarglädje och strävan efter att få uttrycka sig. Skapandet finns inom oss alla. Det kan uppmuntras, men det kan också kvävas.
Linköping har allt att vinna på att återta mark för bildningen. Bildade medborgare kan ta eget ansvar, fatta kloka beslut, vara en del av den offentliga beslutsprocessen. Faran ligger inte i barnet som lär sig uppskatta konst eller montören som går en kvällskurs i franska. Faran ligger i det motsatta, i att utbildas för en sak men inte tillräckligt rustats för att vara människa. Det har kanske aldrig varit viktigare med bildning för hela livet, inte bara för arbetslivet.
Christian Gustavsson är civilingenjör och tidigare kommunpolitiker (M) i Linköping.
Fotnot: Hur kan Linköpings framgångssaga fortsätta? Läs alla krönikor i Christian Gustavssons serie om ett Linköping för hoppfulla. Texterna publiceras: 6 juli, 13 juli, 20 juli, 27 juli och 3 augusti.