En googling på ledarskap ger 9 260 000 resultat. Allt från olika definitioner av ordet till erbjudna ledarskapsutbildningar dyker upp. Gott om tips till den som vill vara en lyckad ledare, såsom att anpassa sig till grupp och situation, vara närvarande, inspirerande och så vidare. Därmed utlovas ledaren uppnå ökad motivation, lönsamhet och glädje på arbetsplatsen. Med alla dessa kurser, råd och utvecklingsmöjligheter borde hela Sverige vara fyllt med starka, tydliga, uppmuntrande och omsorgsfulla ledare.
Ändå tycks ledarskapet saknas på många platser i vårt land. Det finns så många viktiga institutioner som inte fungerar som det var tänkt – skolor, vårdinrättningar och myndigheter som tycks… vilsna. Där grundpelare för en fungerande verksamhet inte längre är självklara. Lärare, sjuksköterskor och handläggare som inte får rätt förutsättningar att sköta sina uppdrag. Resursbrist, sägs vara den vanligaste orsaken. Men kan det vara något annat eller åtminstone mer?
Kan det vara brist på ledarskap? Och med det menar jag den typen av ledarskap som visar vägen och samtidigt står pall – inte gentemot medarbetarna utan uppåt, mot sina egna chefer. Ett ledarskap som tar medarbetarna om ryggen och säger: var inte orolig för att göra fel, jag står bakom dig. Jag tar smällen om den kommer. Ett ledarskap som är stolt över sin arbetsplats och säger: Det här är min myndighet/skola/avdelning – här är det jag som har ansvaret och det är min skyldighet att göra den så bra som det bara är möjligt.
Jag tänker på Mjölby kommun, som lyckades vända sina låga resultat i Svenskt Näringslivs ranking över företagsklimatet genom att ingjuta mod i de anställda att vara mer tillmötesgående mot medborgarna, inte bara agera grindvakt av lagstiftnings- eller budgetskäl. Fria hellre än fäll, och råkar det bli fel i viljan att vara till tjänst lovade kommunledningen att backa upp tjänstemannaorganisationen. På sex år lyckades Mjölby gå från plats 136 till 28 på rankingen.
Och så tänker jag på min pensionerade svärmor, som under många år var enhetschef på flera kommunala äldreboenden. Ifrågasättande, envis och till och med tjurskallig gentemot högre makt menade hon att hennes främsta uppdrag som chef inte var att agera ögontjänare åt ledningen, utan se till att hennes personal fick de bästa förutsättningar att göra sitt jobb.
Sådan stolthet, tjurskallighet och mod behövs och borde belönas mer bland ledare och chefer. Heja de ledarskapskurser som frambringar dessa egenskaper, som gör ledare till lejoninnor som vakar i natten över sin flock. Som säger: sov du tryggt. Det här är mitt territorium och här är det jag som har ansvaret. Och jag tar det.
Maria Björk Hummelgren är näringspolitisk chef på Östsvenska Handelskammaren.