Färden går norrut tills ingen väg längre återstår. Utanför bilens fönster så förändras landskapet långsamt. Östgötaslätten får ge plats för Bergslagens skogar som i sin tur får ge plats för fjällvärldens vidder. Målet för resan kan sägas vara Nordkap, men det egentliga målet är resan själv. Det finns så mycket man hinner prata om och se när man inte har bråttom någonstans.
Vi kör Inlandsvägen med enstaka avstickare. Utanför bilen passerar orterna som jag känner vid namn, men inte tidigare sett med egna ögon. Dorotea, Vilhelmina, Storuman, Arvidsjaur, Jokkmokk, Porjus, Gällivare och Kiruna. Orter där livet går lite långsammare. Där vägen mellan dem kantas av byar där tiden rent av står stilla. Jag finner mig i lugnet, i att anpassa tempot till renarnas värld, även i år.
På kvällarna så läser jag böcker. I en bok om någonting helt annat ramlar jag av en slump över begreppet Slow Cities, sprungen ur den Italienska rörelsen Cittaslow. Den långsamma staden fokuserar på det nära samhället, på att låta staden röra sig i gångtrafikanternas tempo, på att låta saker få ta sin tid. Den har i sin tur sina rötter i Slow Food-rörelsen, där en måltid ska få ta tid att tillaga och att äta. De söker en mänskligare stad, helt enkelt.
Jag tänker mig tillbaka till Linköping ett par veckor tidigare. De kollegor som ännu inte gått på semester sitter i trädgården till ett av stadens karaktäristiska Lindsténhus. Det är en av sommarens varmaste dagar. I skuggan av huset så dricker vi öl och äter pizza. Jag vet att jag är inbegripen i ett samtal om någonting, men jag kommer på mig själv med att roat också tjuvlyssna på ett samtal som pågår bredvid mig.
En kollega som ursprungligen är från Stockholm försöker övertyga en kollega som är på tillfälligt besök därifrån om att hon borde flytta till Linköping. Han beskriver livet här som enklare och lugnare, där allt finns nära och vardagskrånglet är lite mindre. Allt är mer greppbart i vår stora småstad. Allt är mer lagom i vår lilla storstad.
Ibland är det lättare att se det goda i vardagen med lite avstånd. Min kollega ser på Linköping annorlunda än vad jag gör just därför att hans bakgrund är miljonstadens. Att hitta någonstans att bo är enklare, att handla är billigare, resan till jobbet går fortare, att komma ut med barnen till naturen är närmre. Det är inte så att Linköping saknar problem, men när jag somnar vid foten av Abiskos fjällvärld den natten så är det inte bilkön på Lambohovsleden som jag tänker på när jag längtar hem.
I mina sommarkrönikor så har jag försökt lyfta blicken från de stora problem som vi har i vardagen för att istället skriva om det goda, det Linköping som skulle kunna vara. Genom de här veckorna så har jag hyllat kraften hos oss Linköpingsbor. Jag har skissat en framtid där familjer aktivt skulle söka sig till våra utanförskapsområden. Jag har skrivit om vikten av bildning och skapandekraft. Min förhoppning är att jag har lyft också din blick, att du nu kanske ser lite mer hoppfullt på vår stad.
Om någon vecka så har jag nått fram till Nordkap. När jag vänder tillbaka så vet jag redan nu att jag kommer göra det med en iver att få komma hem. Det förflutna kommer inte åter, men vi kan bygga på det Linköping som redan är. Lagom stort och lagom litet. Framgångsrikt och omtänksamt. Frugalt och generöst. Urbant och naturnära.
När jag mot slutet av min hemfärd närmar mig Linköping igen så kommer jag svänga av E4:ans norra avfart och jag kommer att nicka igenkännande mot Gärstadverkens skorstenar. Den lagom långsamma staden, mitt Linköping för hoppfulla, väntar på mig.
Christian Gustavsson är civilingenjör och tidigare kommunpolitiker (M) i Linköping.
Fotnot: Hur kan Linköpings framgångssaga fortsätta? Läs alla krönikor i Christian Gustavssons serie om ett Linköping för hoppfulla. Texterna har publicerats: 6 juli, 13 juli, 20 juli, 27 juli och 3 augusti.