Äntligen är det över, 2022. Ett år av kriser och krig.
Den 24 februari 2022 var datumet som ändrade allt. Då inleddes det ryska anfallskriget mot Ukraina. ”Krig i Europa”, löd den nattsvarta rubriken i Corren dagen därpå.
Ännu syns inte någon ljusning i konflikten. Den enda ljusglimten är det storartade engagemang för att hjälpa människor i Ukraina. I Östergötland har det under året skramlats och samlats till hjälpsändningar. En del har öppnat sina hem för flyktingar.
I vinter sticker särskilt ett initiativ ut – att bygga järnspisar till Ukraina. Allt tog sin början på Väderstad AB. Produktingenjören Morgan Collin konstruerade en enkel fältkamin och offentliggjorde ritningarna. Gensvaret har varit enormt. På svetsskolor och verkstäder runt om i landet har spisar tillverkats. Och transporten till Kiev ombesörjs sedan av Väderstad AB, som tack vare styrelseordförande Crister Stark har engagerats sig för Ukraina.
Men om någon för ett år sedan hade sagt att bland annat Liu-studenter skulle ägna kvällar åt att svetsa fältkaminer till ett krigsdrabbat Europa skulle det ha ansetts otänkbart. Närmast snurrigt. För trots ett allt aggressivare Ryssland har alla som har varnat för den ryske presidenten Vladimir Putins ambitioner setts som alarmister. Idén som har format 00- och 10-talet har varit att den eviga freden har inträtt i Europa.
Krig har varit osannolikt. Precis lika osannolikt som det innan coronapandemin ansågs vara att en pandemi skulle drabba världen, trots att det hittills alltid skett med jämna mellanrum. Eller lika osannolikt som att det skulle kunna bli elbrist i Sverige. Detta trots att Svenska kraftnät varnat för det i åratal sedan den rödgröna regeringen straffbeskattade kärnkraften till den grad att fyra kärnreaktorer lades ner i förtid.
Ska 2022 sammanfattas blir det att det var året då historien inte visade sig vara död. Det var även året då allt som inte skulle kunna inträffa faktiskt hände.
2022 var året då gängkriminaliteten fortsatte att skena, trots att det under senare år sagts att landet blivit tryggare. Det var året då det visade sig att vi fortfarande behövde en Försvarsmakt, precis som förr. Det var då vi inte visste om elen skulle räcka till, i ett land som fram tills nyligen ansågs ha ett av världens mest stabila elsystem.
Varför har det då blivit så här? Att Sverige återkommande verkar hamna i kriser som viftats bort?
Ett av de kanske mest återkommande svaren myntades av tidigare statsminister Stefan Löfven (S) i november 2015: ”Sverige har varit naiva”. Den gången handlade det om islamistisk terrorism. Stefan Löfven konstaterade att hotet från IS-återvändare inte tagits på allvar.
Nu kan listan över politikområden där Sverige har agerat naivt göras än längre. Det militära och civila försvaret är de kanske mest uppenbara. Kriminalpolitiken och energipolitiken några andra.
Migrationspolitiken är ett annat område där naiva förhoppningar verkar ha rått. Inte förrän situationen blev ohållbar mitt under migrationskrisen 2015 ändrades politiken av de rödgröna. Följdverkningarna märks än.
Hur kommer det sig då att svenska beslutsfattare har agerat så naivt? Eller vad det nu ska kallas?
Möjligen har det att göra med att en god-ond skala har lagts över alla de drabbade politikområdena. Det som har ansetts gott har varit att nedmontera det civila och militära försvaret. Likaså att inte begränsa invandringen. Att inte rikta särskilda polisinsatser mot utsatta områden med risk att svärta ner de brottstyngda områdena. Eller att helt ställa om till vind- och solkraft. Den politiker som är god är därmed den som tror på att den eviga freden är här, att Sverige kan ta emot obegränsat antal flyktingar, att kriminaliteten inte är värre i vissa områden och att ett elsystem utformat för kärnkraft i basen klarar sig utan kärnkraft. Eller – för att ta ett exempel från pandemin – att sjukvården inte behöver beredskapslager.
Tyvärr visar dock 2022 att det förgångna inte är förgånget. Historien fortsätter att upprepa sig. Aggressiva diktatorer i vårt närområde och pandemier kommer igen. Integration och kriminalitet hanteras inte med högtidstal. Lampor tänds inte av god vilja.
I två årtionden har politiken hoppats på det bästa. Att vilja väl har räckt långt. Men det gör det inte längre. Statens kärnfunktioner behöver säkerställas på allt fler områden i en värld som skälver.
Under 2023 bör vi fortsätta att hoppas på det bästa, men även planera för det värsta. Genom att göra det lägger vi grunden för att 2023 blir ljusare än 2022 och att vi lär av historien.
Edvard Hollertz är agronom och ledarskribent i ATL – Lantbrukets affärstidning