För många år sedan behövde jag slå ihjäl någon timme en vardagsförmiddag i centrala Linköping. Jag såg att en skolklass var på väg in genom entrén till Östergötlands museum och jag följde efter. Medan barnen tittade på Bergsgraven och annat i den historiska utställningen, passade jag på att njuta av konstverken.
En stor känsla av frid infann sig, inte minst därför att jag var ensam bland tavlorna. Först på väg ut insåg jag att museet var stängt för allmänheten och att personalen förmodligen hade trott att jag hörde till skolklassen. Förhoppningsvis är denna förseelse preskriberad vid det här laget.
Där och då var det som att konsten fanns till bara för mig. Det är samma känsla som infinner sig under en riktigt bra föreställning eller konsert. Sedan kommer applåderna och jag påminns om jag fått dela upplevelsen med hundratals eller tusentals andra.
En av tavlorna som jag såg på länsmuseet den där förmiddagen var Lucas Cranach den äldres kända målning som visar Adam och Eva, precis när Adam biter i äpplet. Vi ser människan i sin fulländade form, innan syndafallet.
Ett liv med musiken är just en jakt efter det fulländade. Likt andra sångare och musiker har jag ägnat tusentals övningstimmar åt att leta efter den perfekta tonen, liksom jag förmodar att Cranach sökte den ideala gestaltningen av de första människorna – det skapades över 50 versioner av målningen.
Oavsett hur skicklig man blir, blir man aldrig färdig. Det är en av anledningarna till att det är så roligt att undervisa. Jag får dela med mig av min kunskap till yngre personer som sedan kan nå längre än vad jag någonsin kunde.
Att vara en länk i en kedja av pedagoger, är som att vara en graalriddare som beskyddar en för mig helig uttrycksform. Den klassiska sångkonsten är lika gammal som tavlorna på länsmuseet och lika värd att bevara för kommande generationer. Därför är det fantastiskt att få vara med och öppna barns sinnen för musikens kraft.
När Adam och Eva åt av kunskapens frukt blev de blyga. Den stora paradoxen i sångundervisning är likaledes att ju mer vi lär oss, desto mer riskerar vi att tappa vår naturliga röst. De bästa sångarna är de som lyckas sluta cirkeln och med hjälp av sin teknik hittar den gudagivna ton som ligger fördold inom oss.
Äkthet är nämligen all stor konsts signum. Det är den som sätter vårt innersta väsen i medsvängning och därmed drabbar oss. Och det är den som jag vill hjälpa mina elever att finna. Cranach målade Edens lustgård. Jag kan ana den i barns sångröster.
Jonatan Lönnqvist är sångare, lärare och skribent bördig från Linköping.