Lantbruken blir färre men större i Sverige.
2003 fanns det 22 000 riktiga lantbruk, om vi med det menar sådana som kräver en arbetsinsats motsvarande minst en heltidstjänst.
Tjugo år senare finns bara 13 500 heltidsjordbruk kvar.
– Görs inget kan man anta att utvecklingen fortsätter. Hur många lantbrukare har vi då kvar på Östgötaslätten om tio år?
Frågan ställer Peter Borring, lantbrukare från Skänninge. I elva år var han ordförande för LRF Östergötland.
Peter Borring får medhåll av ett annat känt namn inom svenskt lantbruk, Mats Halling. I 35 år var han vd för Hushållningssällskapet Kalmar Kronoberg Blekinge, som bland annat driver naturbruksgymnasiet i Gamleby.
– När jag körde runt som ung lantbruksrådgivare i Småland fanns det gårdar överallt. Här och var fanns lantbruk med bara ett par kor, som stod i mörka smutsiga ladugårdar. De här små gårdarna hoppades man skulle stänga, för där ville ingen ko stå.
Så har det också blivit. De små lantbruken är i stort sett borta. Men det är snart de flesta andra gårdar också. Det här oroar Mats Halling.
– I Småland ligger många bra jordar för fäfot. Landskapet hålls öppet, men det är inte mycket mer. Om utvecklingen fortsätter, vad händer då med de här bygderna? Hur många bönder finns ens kvar i landet om en generation? Det är oerhört skrämmande.
Vad händer då om vi räknar på det – att gårdar fortsätter att försvinna i samma takt som nu? I så fall finns det bara cirka 2 000 heltidslantbruk kvar om 25 år.
Här kan en del invända att en sådan utveckling verkar osannolik. Men det är den nog inte. För 30 år sedan trodde nog få att vi skulle vara där vi är idag.
Mest extremt är det på äggsidan. En enda gård i Mönsterås kan leverera 20-25 procent av alla ägg i landet.
Men utvecklingen drar åt det hållet inom hela lantbruket.
Antalet mjölkgårdar är runt 2 500. Då finns en tredjedel av korna på de 250 största gårdarna.
Det finns knappt 1 200 grisgårdar i landet. Och koncentrationen av suggor till stora företag är påtaglig, konstaterar Jordbruksverket.
Samtidigt är inte utvecklingen ny. I säkert hundra år har gårdar slagits ihop och blivit större, effektivare. Större och bättre maskiner har möjliggjort att allt färre bönder kan producera mer mat än någonsin och pressa matpriserna för konsumenter.
Numera är det också de riktigt stora och välskötta lantbruken som ser till att vi kan få maten på bordet. Det är även dessa som på många håll ser till att åkrarna brukas och hagarna betas, även efter att nästan alla andra gårdar har lagt ner. På många sätt är dessa lantbrukare den svenska matproduktionens hjältar.
Problemet är bara att till slut har det blivit som att det inte finns någon annan väg. Det är som att en lantbrukare har två val, att expandera eller avveckla.
Visserligen finns det en del som stretar emot, och försöker gå en annan väg. Det är alla som jobbar hel- eller deltid utanför gården, men också driver ett lantbruk. De här mindre företagen räknas i tiotusentals. Men inställningen från staten och branschen är att det är heltidslantbruken som krutet ska läggas på, inte månskensbönderna. För det är ju de riktigt stora gårdarna som är framtiden.
Det som Peter Borring och Mats Halling nu gör är alltså att gå ordentligt mot strömmen. Peter Borring rannsakar även sig själv.
– Under min tid som LRF-ordförande pratade jag mycket konkurrenskraft för de stora produktionsjordbruken. Men nu ser jag att det även behövs en politik för att behålla mindre och medelstora gårdar, eftersom de är viktiga för helheten. Vi måste också inse att strukturomvandlingen inte är en ostoppbar kraft. Länder med likartade förutsättningar, som Finland och Österrike, har lyckats behålla fler bönder och produktion än vad vi har.
Även Mats Halling vill se en ny attityd i branschen och förändring av politiken.
– Sedan den jordbrukspolitiska omläggningen på 80-talet har strävan varit att maten ska vara så billig som möjlig och att det inte spelar roll varifrån den kommer. Men när omvärlden nu har ändrats måste vi vara beredda att ändra inställning. Precis som olja och gas används som påtryckningsmedel i konflikter kan exporten av mat påverkas av det skärpta säkerhetsläget. Och ju fler gårdar som lägger ner och ju mer beroende vi blir av ett fåtal stora livsmedelsproducerande anläggningar desto mer sårbara bli vi.
Svensk matproduktion blir också sårbar för smittor när alltmer produceras på ett fåtal ställen, säger Peter Borring. Kostnaden för utbrotten av smittor tas dessutom av staten, vilket har lett till enorma kostnader för skattebetalarna när olyckan väl är framme.
Peter Borring ser dock fler förändringar som talar för en ny politik.
– Vad är det andra nya? Jo, det är klimatperspektivet. Vi har varit vana vid att alltid kunna importera mat, utan att det har varit så noga hur den är producerad. Men när vi tvingas ta hänsyn till klimat- och miljöpåverkan kommer plötsligt frågor om det är moraliskt rätt av oss att köpa billig importmat med stora klimatavtryck.
– Ser vi till den sociala dimensionen av hållbarhet bör vi också tänka om. Jag ser att 75 procent av värdet av svensk livsmedelsproduktion i dag kommer från tio procent av gårdarna. Och när politikerna nu säger att vi ska satsa på att öka konkurrenskraften för att stärka självförsörjningen lär det innebära fortsatt gynnande av de tio procent största gårdarna. Men om vi tror att de andra 90 procenten har ett värde för totalförsvaret, diversifierad produktion, mångfald av produkter, att hålla landskapet öppet och skapa många jobb på landsbygderna så måste även antalet bönder vara viktigt.
Vad behöver då göras? Går det ens att behålla – eller rent av öka antalet lantbruk – i de bygder där de flesta gårdar har försvunnit?
Mats Halling tror det. Om två saker görs.
– Vi måste stärka livsmedelsberedskapen och dra ner på importen av sådan mat som vi kan producera själva. Om bara den svenska nettoimporten av ost skulle ersättas så behövs 1 000 nya mjölkgårdar med 120 kor vardera.
– Men för att fler än de största gårdarna ska våga satsa behöver det bli billigare att bygga nya ladugårdar för 60 eller 120 kor. Här finns också en enkel lösning, att det ska gå att beställa prefabricerade mjölkstallar för svenska förhållanden. I dag byggs alla mjölkstallar på plats, vilket gör det dyrare än vad det behöver vara. Problemet är bara att inget byggföretag verkar våga satsa på produktion av medelstora mjölkstallar i fabrik när gårdarna fortsätter att bli färre och större.
Allt måste dock börja med att politiker, myndigheter och branschen ändrar inställning till mindre och medelstora gårdar, säger Peter Borring.
– I dag kretsar allt kring tanken att gårdar måste bli större. Det finns investeringsstöd för att öka produktionen, vilket utesluter alla som vill bygga en bättre ladugård för 20 dikor utan att expandera. Det här måste ändras. Som land har vi inte råd att förlora fler bönder. Även halvstora gårdar måste ha en framtid.