Lena Andersson.
Ju mer komplicerat samhället blir, desto enkelspårigare debatter. Om vi inte lär oss hantera den paradoxen ligger vi illa till. Heta symbolfrågor och IKEA-formade identitetspaket må vara lockande i en krånglig tid, men blir förödande för demokratin.
Byt ut Stickan Anderssons ”folk” mot ”vi”. Massor av faktorer i samtiden – med sociala medier i topp – gör oss mera korkade än vi egentligen är. Bekvämlighet och sug efter gemenskap leder så lätt till förenklingar, som så lätt leder till demonisering.
Nästan ingen har tid att sätta sig in i policyfrågor på djupet. Nästan ingen blir belönad för att vrida och vända på målkonflikter. Det är tacksammare att skriva ”skit ner dig” på Twitter.
För att ta ett aktuellt exempel. Författaren Lena Andersson skriver en krönika i Svenska Dagbladet där hon ifrågasätter politikers retorik om ”hunger” i Sverige. Nyttiga kalorier är billiga, konstaterar Andersson, till exempel havregryn. Alltså klämmer skon någon annanstans.
Rätt självklart, kan man tycka. Men i den efterföljande ”debatten” blir krönikören kölhalad för att hon skuldbelägger utsatta föräldrar. Detta missförstånd kunde Lena Andersson lätt ha undvikit genom att lägga in ett stycke om strukturell fattigdom, och ett stycke om den profitmaximerande livsmedelsindustrin. Men då hade hon ju inte varit Lena Andersson.
I ett vettigt samhällsklimat hade krönikan öppnat för konstruktiva samtal. Varför är nästan hälften av maten i Sverige ultraprocessad mot bara 13 procent i Italien? Vad innebär fattigdom i ett välfärdsland, och hur ska den tacklas? Nu blev det mest pajkastning, med extra salt, socker och transfett.
Som så ofta landar diskussionen till sist i ”kultur”. Underförstått har vi ett importerat problem. Underförstått beror till och med taskiga matvanor på invandringen.
Så långt man kunde komma från den ursprungliga krönikan. Men integrationsfrågan har ju blivit juvelen i kulturkrigets krona. Här handlar det rent konkret om identiteter. Spelar ingen roll om våld är ett mansproblem snarare än ett flyktingproblem. Spelar ingen roll hur mycket invandrare jobbar. På känslan av hotfull förändring biter ingen statistik i världen, om känslan exploateras.
Alexandra Pascalidou.
Ett fint exempel på motsatsen är Alexandra Pascalidous hyllade bok ”Var är papporna?”. Hon går rakt på det som dominerat svensk politik senaste åren: våld, segregation, flyktingars situation. Men hon gör det genom att zooma in på mansroller och frånvarande fäder, utan en enda pekpinne.
Man är ju så van att dessa frågor diskuteras i högsta möjliga tonläge, av blinda, döva och stumma som redan bestämt sig. Är du för eller emot invandring? För eller emot blattar? Som om varje så kallad utmaning – från mord till hål i tänderna – kunde ha undvikits om Sverige inte tagit emot några migranter.
I Pascalidous intervjubok talar män som haft det för jävligt, och själva betett sig för jävligt, om papporna som slog och övergav dem, om hur krigstrauman följer med i generationer, om flyktingars vilsenhet, om kriminalitet. En del har kommit ut på andra sidan, tagit ansvar och blivit bättre föräldrar själva. Många skyller ifrån sig. ”Samhället” har svikit, fast de själva betett sig svinaktigt rakt igenom.
Vittnesmålen är hisnande. Man gråter och skrattar om vartannat. Framför allt inser man hur chockerande sällan detta skildras i all sin mänskliga komplexitet.