För ett antal år sedan lyssnade jag på en konsert i Lincoln Center i New York där all musik var skriven av östtyska tonsättare. Det intressanta var att så många av kompositionerna klingade senromantiskt med rötter i 1800-talet, trots att musiken var skriven under decennierna som följde andra världskriget.
Det kommunistiska Östtyskland ansåg att de hade besegrat nazismen och därför var det där tämligen oproblematiskt att skriva vacker musik. Den västeuropeiska konstmusiken däremot dominerades under efterkrigstiden av en (post)modernism som ville klippa banden med den musik som även uppskattats av nazisterna. De odödliga verken av Bach, Mozart och Beethoven sågs av många som klingande uttryck för ett tankegods som möjliggjort Förintelsen. Att man kunde ha blivit marinerad i denna musik och samtidigt vara oppositionell mot Hitler glömdes lätt bort.
Inte bara i Västtyskland utan även i Sverige fanns det inom avantgardet en stark vilja att distansera sig från en estetik som kunde uppfattas som att den liknade det tredje rikets. Att anse att det finns ett egenvärde i att något är vackert, var därför länge en ståndpunkt som kunde leda till att dina motiv blev misstänkliggjorda – inte bara inom musik utan inom alla de sköna konsterna.
Men inget varar för evigt. En av vårt lands främsta kompositörer i modern tid kom från Borensberg och hette Sven-David Sandström. Han rörde sig från sitt genombrott 1972 fram till sin död 2019 mer och mer från ett experimentellt tonspråk till något som liknar en romantisk klangvärld. I kraft av sin position i svenskt musikliv vågade han skriva vackert och flera andra har gjort en liknande resa.
Jag tror att vi lever i en tid där många svenskar längtar efter skönhet. Det är knappast en slump att konstnären Lars Lerin, med sina nyromantiska akvareller, har blivit folkkär. Den ofta så känslosvallande arkitekturdebatten, nu senast kring parkeringshuset Neptunus i Linköping, visar på vikten av en visuellt tilltalande omgivning. Funktionalitet i all ära, men det räcker inte för att behaga oss.
Utan skönhet upphör tillvaron att vara förtrollad vilket gör livet väldigt tråkigt. Genom hela vår historia har det varit självklart att sträva efter det vackra – oavsett om det handlat om att tillverka bruksföremål eller att bygga katedraler, oavsett om vi ristat runor eller skrivit symfonier. Att blunda för det behovet leder till rotlöshet och därmed en känsla av främlingskap i tillvaron.
Även skoldebatten bör ses i ljuset av detta. Det är snart 50 år sedan den moderna skrivstilen, då avskydd av många, infördes av Skolöverstyrelsen. I dag får många lärare vara glada om deras elever ens kan skriva läsligt för hand. Att öva upp en vacker handstil har inte ansetts viktigt och med digitaliseringens intåg nådde denna utveckling sin kulmen.
Jag är övertygad om att det inte bara finns en korrelation utan ett kausalt samband mellan nedvärderandet av handskrift som ett estetiskt uttryck och bristande förmåga att stava. Utan skönhet blir lärandet något sterilt och vi får just den där korvstoppningen som den moderna undervisningen önskat fjärma sig ifrån.
Den svenska efterkrigstiden var på många sätt ett slags upplysningstid på steroider. En modern och mer förnuftig människa skulle skapas med hjälp av ny musik, ny bildkonst, ny arkitektur och ny pedagogik. Rekordåren gjorde oss visserligen materiellt rikare, men när gamla ideal och hävdvunnen kunskap avfärdades blev vi samtidigt själsligt fattigare.
Jonatan Lönnqvist är sångare, lärare och skribent bördig från Linköping.