Få politiska begrepp har så trista vibbar som ”nyliberalism”. Olof Palme sammanfattade känslan 1985:
”Jag känner en väldig tveksamhet inför de nyliberala slagorden att man ska satsa på sig själv. Hävda sin styrka utan att bry sig om andra. Det blir ett kallt och ödsligt samhälle att leva i. Ett ensamt samhälle.”
På den tiden hade idéer om ekonomisk frihet likväl många vänner, som tur var, och fick stort genomslag i politiken. Palmes socialdemokrater avreglerade själva marknader och sänkte skatter. Krisen under 90-talet banade väg för en liberal reformvåg som Sverige fortfarande lever högt på ekonomiskt.
Alltför länge har vi tagit tillväxt, sysselsättning, köpkraft och balanserade statsfinanser för givna, efter många år av stigande reallöner och sjunkande räntor. Om trenden från åren 1973-1993 hållit i sig skulle vi ha levt i ett nordiskt Grekland eller Turkiet.
Fallhöjden i nuvarande kris kan vi till stor del tacka ”nyliberalismen” för, alltså en marknadsdynamik som skapat företag och jobb. Likväl är denna nyliberalism politiskt föräldralös. Inte nog med att vänstern skäller och skyller på den. Detsamma gäller faktiskt ”min sida av politiken”, som högern heter i Sverige.
Ytterst märkligt. Nyliberalismens stora hjältar var Margaret Thatcher och Ronald Reagan, som kom till makten 1979 respektive 1981 i Storbritannien och USA. Man behöver inte gå längre än till Youtube för att notera den hisnande resa som liberalkonservativa gjort sedan dess,
Se Reagan framför Brandenburger Tor i Berlin, med det klassiska talet ”Tear down this wall”. Berlinmuren föll ett par år senare, men Reagans parti och dess meningsfränder i andra länder är numera varma anhängare av murar.
Reagan talade ofta och innerligt om invandringens välsignelser. Han gick till val på amnesti för illegala migranter som rotat sig i USA. Ett av hans stående skämt var ”de nio läskigaste orden på engelska språket”:
”I’m from the government, and I’m here to help.”
Att hålla staten på mattan var nyliberalt på den tiden. Frihet minst lika viktigt som trygghet. Dagens höger driver tvärtom på för mer övervakning, i säkerhetens namn. Två val i rad har de svenska Moderaterna kampanjat på brottsbekämpning som viktigaste fråga, och sett sina siffror dala.
Särskilt stort är tappet i Stockholm, nästan en halvering av Moderaternas valresultat från topp till botten. Det ligger nära till hands att koppla dessa motgångar till en mindre frihetlig politik, befäst av närmandet till SD.
Ytterligare en historisk pusselbit finns hos den andra nyliberala ikonen, Margaret Thatcher. Hon var tidigt ute med att varna för de katastrofala konsekvenserna av klimatförändringar, redan på 80-talet:
”Tills helt nyligen trodde vi att vår planet skulle förbli densamma oavsett vilka framsteg mänskligheten gör. Så är inte längre fallet. Sättet vi skapar energi, använder mark, hur industrin förbrukar resurser, allt detta är nytt och hotar atmosfären över oss och havet omkring oss.”
Invandring, statlig repression, global uppvärmning – i flera stora frågor har politiken gått varvet runt. De som kallades ”nyliberaler” för fyrtio år sedan kan kallas godhetsknarkande vänster idag.
Tiderna förändras och politiken med dem. Ja, marknadsexperimenten gick för långt på vissa områden. Ja, de ekonomiska klyftorna har vuxit för mycket. Ja, migrationen och integrationen sköttes oansvarigt.
Det betyder inte att grundtanken var fel. Frihet under ansvar slår auktoritär och socialistisk klåfingrighet alla dagar i veckan.
Niklas Ekdal är författare och journalist.