Inte heller i år var Linköping ens med i toppen när Årets bästa idrottsstad korades. Som grädde på moset fick vinnarstaden, Norrköping, ta emot priset i direktsändning framför vårt stadshus. Om vi någonsin ska komma ifrån förnedringen måste politiken börja tänka väldigt annorlunda kring vårt föreningsliv.
Till och med för mig, med ett väldokumenterat ointresse för att titta på när andra utövar sport, var sommarens SM-vecka en höjdpunkt. Det var en makalös kavalkad av idrotter som gjorde staden till sin. Överallt tävlande, arenor och sporter. Överallt Linköpingsbor som gavs möjlighet att hitta en ny favoritsport att följa på nära håll. Malligheten närmast strålade ut från stadshuset när utvärderingen av veckan publicerades, och välförtjänt så. Låt oss nu bara hoppas att erfarenheten av idrottslig mångfald kan komma att tjäna till lite eftertanke hos de som verkar i byggnaden.
Varje år följer ett välbekant mönster i cirkusen runt den lokala hockeyklubben. Storslagna drömmar om herrguld inför säsongen följs av det brutala mötet med verkligheten under säsongen. Journalister som lever för idrott pumpar upp förväntningarna för att sedan skriva ned prestationerna vid första tecken på svaghet.
Men det är inte bara de idrottsliga framgångarna på isen som lyser med sin frånvaro. De ekonomiska dikeskörningarna avlöser också varandra, alltid tätt följda av skattefinansierade räddningsaktioner. Många kommunpolitiker bär samma dröm, att klubben ska ta ett guld under just deras mandatperiod. Att få dela scenen med vinnare.
Med den pojkdrömmen för ögonen har stadshuspolitiker genom åren också backat de mest hårresande räddningsaktioner. Hyresskulder har man blundat för, för att sedan trolla bort. I arenan har kommunen hyrt lokaler av sig själv för att lätta klubbens börda. Kommunen har till och med köpt en konstgräsplan av LHC, trots att kommunen redan ägde den. Allt för att rädda platsen i SHL, Svenska Hockeyligan. Allt för att hålla drömmen vid liv en säsong till.
Under hösten har det skissats på den senaste i raden av räddningar, där skattebetalarna ska överta mer av klubbens hyra. I LHC finns det nämligen alltid nya, sköna miljoner till att värva spelare – men aldrig ett öre över att betala hyresvärden, oss Linköpingsbor. Enligt klubbens verklighetsuppfattning har de nämligen, genom att betala hyran under i alla fall de flesta år, redan betalat för SAAB Arena. Det är en absurd argumentation. Föreställ dig den pensionär som hävdar det, att hon genom hyran har betalat för sin hyresrätt hos Stångåstaden eller hos Lundbergs och nu tänker bo gratis resten av livet. Tror någon att det skulle sluta med annat än vräkning?
Många av Linköpings idrottsföreningar åstadkommer underverk med små eller inga offentliga resurser. Att ens hitta en svettluktande idrottshall att hyra på kvällstid är en seger för många ideellt engagerade föreningsledare. Det är inte en slump att verkligheten ser så ut för många föreningar. Att prioritera hockeyn är att prioritera bort annat. Varje gång som klubbens pengar går till nya spelare med topplöner i stället för att betala hyra är det pengar som kommunen måste ta från annat håll – från skattebetalarna, från skolan, från omsorgen och från övriga idrottsföreningar.
Linköpings kommunpolitiker har under lång tid haft som ambition att bli Årets bästa idrottsstad. Om de menar allvar med ambitionen krävs stora omprövningar och mer av bredd, eller så får de börja vara ärliga med sin egentliga ambition: Att till varje pris bli Årets bästa hockeystad.
Christian Gustavsson är civilingenjörsstudent och tidigare kommunpolitiker (M).