Har du en liten stund? På väg från ett möte så vill vännen byta några ord.
Ämnet är regionalt samarbete, något som engagerar henne mer än det numera engagerar mig. Det är egentligen inte ointressant. Länets tretton kommuner borde kunna samarbeta mer, men jag vet också vad som förväntas av mig när regionalt samarbete diskuteras: Jag förväntas be om ursäkt för att det går bra för Linköpingsborna.
Det råder ingen tvekan om att Linköping är Östergötlands motor. Säkert är det provocerande för många att läsa den meningen, men det gör den inte mindre sann.
Det är Linköping som driver länets arbetsmarknad och tillväxt – och när det går bra för oss så går det bra för våra grannar. Dagligen pendlar 20 000 personer in till vår stad från andra kommuner. På kvällen reser de hem med löner och med utbildningar som de inte kan få i hemkommunen.
Det vännen vill prata om på väg mot bilen är såklart inte Motala, Mjölby, Vadstena, Ödeshög, Boxholm eller ens Kinda. Hon vill prata om elefanten i rummet: Norrköping.
Det är en komplicerad relation, den mellan Linköping och Norrköping, mest för att vi aldrig pratar ärligt om den. Vännen är Norrköpingsbo, jag är Linköpingsbo. Mellan skål och vägg, eller i det här fallet mellan möte och parkeringshus, så kan hon erkänna att det är Linköping som drar också Norrköping.
Vännen är en av de bra, en av de skarptänkta, men varken hon eller någon annan skulle i det öppna våga vara så tydlig. I stället så ägnar vi oss alla åt en lek, full av metaforer för att undvika att trampa Norrköping på tårna. Det pratas ofta om Linköping och Norrköping som de två likvärdigt stora kommunerna, trots att det numera skiljer ett helt Finspångs kommun i invånarantal. Ett annat sätt att tassa runt den heta gröten är att tillskriva städerna mänskliga drag, där Linköping är regionens hjärna och Norrköping är dess hjärta.
Jag har alltid tänkt att den där metaforen, med hjärna och hjärta, är obegriplig. Den kan bara uttalas av den som inte riktigt förstår Linköping. Nog för att vi är generellt mer välutbildade, rationella, långsiktiga och ingenjörsmässiga, men jag håller inte med om att det hindrar oss från att använda våra hjärtan. Jag hävdar att motsatsen är sann. På område efter område så ser jag att vi går segrande ur jämförelser i sådant som på utjämnar livsförutsättningar.
Linköpings skolor har större resurser och elevernas resultat är högre. I omsorgen är egenmakten starkare och insatserna generösare. Äldre ges tidigt stöd att kunna bo kvar hemma, men har samtidigt snabbare möjlighet till särskilt boende när det krävs. Samarbete med idéburna organisationer gör att stödet når bortom vad myndigheter kan uppnå ensamt. För den som vill starta företag så är förutsättningarna bättre. Linköping är bättre på att få människor ur försörjningsstöd och in i arbete.
Att vi Linköpingsbor styrs av våra hjärnor tar jag som en komplimang. Och det är därför som vi har råd att ta hand om de som behöver våra gemensamma insatser mest.
Jag skulle vara glad om det gick riktigt bra för fler östgötska kommuner, men jag är färdig med att be om ursäkt för oss Linköpingsbor. Fler behöver bidra mer till regionens tillväxt, men det är inte Linköping som står i er väg. Våra framgångar sker inte på bekostnad av andras framgångar. Om det går dåligt för Linköping så kommer det inte att gå bättre i en grannkommun. Det är dags att sluta använda oss Linköpingsbor som ursäkt för egna tillkortakommanden. Bara då kan det regionala samarbetet bli ett samarbete på riktigt.
Christian Gustavsson är doktorand och tidigare kommunpolitiker (M) i Linköping.