Det är en helg i augusti 2017 och Moderaternas partistyrelse har samlats för internat på ett mysigt hotell i Trosa. Om bara ett par veckor ska partiordföranden Anna Kinberg Batra välja att avgå. Det är i sig inte viktigt för den här krönikan, mer än som tidsmarkör.
Det är partiets arbetsstämma senare samma höst som är skälet till att vi är där. Grupper med företrädare från hela landet har arbetat med förslag som nu omarbetats till propositioner av våra medarbetare. Med andra ord, det är förslag som handlar om vad vi ska gå till val på året efter och som stämmans ombud får besluta om.
Propositionsbehandlingar blir ofta långa sittningar, där enstaka ord och meningar stöts och blöts. Diskussionerna tillförs ny energi då sekreteraren i Moderaternas partistyrelse har en förkärlek att sprida ut skålar med lösgodis. Som jag minns det så hettar diskussionen bara till rejält på ett fåtal områden. Ett av dem handlar om det sluttande plan som personlig integritet hamnar på i ett samhälle där kriminaliteten tillåts växa till sig.
Strax innan jul 2022, ett par månader efter valet, presenterar den nya regeringen en rad förslag som syftar till att komma åt den grova organiserade brottsligheten. Förslagen har handlat om en bättre samordning mellan myndigheter, tydligare ansvar för kommunerna när det gäller det brottsförebyggande arbetet samt införande av visitationszoner och möjligheten att använda anonyma vittnen i domstolar. Inte helt oväntat har fokus hamnat på de två sistnämnda förslagen.
Det är när jag ser regeringens presentation, och läser reaktionerna, som jag i tanken förs tillbaka till det där mötet i Trosa. Det är ett eko av diskussionen som fördes där. Jag tillhörde kritikerna av båda förslagen. Jag såg helt enkelt problem med att tillåta anonyma vittnen i domstolar, eftersom det fråntar den anklagade möjligheten att kunna försvara sig fullt ut. Jag såg också problem med att öppna för en närmast godtycklig möjlighet att visitera människor. Det finns en uppenbar risk att det späder på en misstro mot myndigheter. En majoritet av partistyrelsen valde att gå vidare med förslagen, medan jag och en rad andra personer röstade nej.
Augusti 2017 känns som en evighet sedan. Jag ser fortfarande principiella invändningar mot visitationszoner och anonyma vittnen, men jag tvingas också medge att verkligheten har sprungit ifrån mina ideal. Eller så är jag kanske färgad, eller närmast utmattad, av att som Linköpingsbo återigen behöva oroa mig över risken för en nytänd våldsspiral.
Bara slumpen gjorde att kvällspromenaden i slutet av januari inte hamnade mitt i skotten mot en påstådd gängledare i Majelden. Att promenaderna kommer ta andra vägar en tid framöver är en liten uppoffring i sammanhanget, men den är en symbol för hur hederliga medborgares liv steg för steg kringskärs när vi tvingas anpassa oss inför kriminellas framfart.
Jag är inte övertygad om att de nya verktyg som regeringen vill sätta i händerna på Polisen och domstolar är bra. Jag är inte övertygad om att de leder till vad politiken hoppas på att de ska åstadkomma. Risken för antiklimax är stort. Samtidigt har jag inga bättre förslag. Jag kastar in handduken. Jag får helt enkelt hoppas att förslagen blir framgångsrika, att resultaten är värda priset vi alla får betala i form av ökad övervakning. Och så får jag väl sätta min tilltro till att justitieminister Strömmer, som på mötet i Trosa var minst lika skeptisk som jag var till bland annat anonyma vittnen, inte låter det skena i väg fullständigt.
Christian Gustavsson är civilingenjörsstudent och tidigare kommunpolitiker (M).