Det har inte varit ett bra år för Linköpings socialtjänst. Under hösten har kritiken kommit från alla håll. Skarpast har den varit från tillsynsmyndigheten IVO som, i samband ett uppmärksammat fall, ifrågasätter om socialtjänsten ens förstår lagstiftningen. I flera mediala granskningar har det också framkommit annan kritik kring placeringar av barn.
Kritiken förefaller berättigad. Socialtjänsten har fallerat, Linköpings kommun har fallerat.
Utåt sett ser det ut som att nivån av självkritik gränsar mot illa dold arrogans. För Linköpingsbor svider det att läsa. Det träffar rakt in i självbilden av att vara en välmående kommun med resurser att ta hand om de mest utsatta.
Krönikan hade kunnat stanna där. Då hade den passat väl in i den månghövdade kören av fördömanden. I folkdomstolens behandling ter sig ansvaret tydligt: Socialnämndens politiker och socialtjänstens medarbetare är skyldiga. Jag menar att det är att göra det för lätt för sig. Problemens allvar förtjänar en ärligare diskussion än förutsägbara plattityder.
En morgon i december blir jag sittandes i bilen, trots att jag redan kommit fram till jobbet. På radion pågår ett inslag som granskar socialtjänstens hantering av en ung kille. Jag vet inte ens om hemkommunen nämndes. Som barn var Jamal så utåtagerande att det till slut bara fanns ett alternativ. Som nioåring placerades han hos Statens institutionsstyrelse. För att skydda honom mot äldre kriminella ungdomar var han ensam och inlåst på en avdelning.
Vi är nog många som upplever att landskapet utanför vårt fönster inte längre är detsamma. Samhället känns kallare, otryggare, mer uppgivet. Det är mer jag och mindre vi. Utsikten från socialtjänstens fönster är knappast muntrare. De flesta av oss Linköpingsbor har friheten att vända bort blicken från smuts, våld och utsatthet. Socialtjänsten har till uppgift att titta dit vi andra inte vill titta.
Antalet orosanmälningar ökar stadigt. Småbarn är indragna i knarkaffärer och grov kriminalitet. 15-åringar tillverkar termosbomber på uppdrag. En 16-åring avrättar gängledare och deras familjemedlemmar. Tonåringar i blandade åldrar våldtar, misshandlar och dödar för att bevisa sig inför varandra. I allt större utsträckning har socialtjänstens uppdrag, och budgetutrymme, kommit att handla om att administrera påföljder för unga kriminella. Företrädare för europeisk underrättelsetjänst varnar för att vågen av våld är underblåst av utländska intressen som vill försvaga demokratier.
Jag förstår inte hur socialtjänstens politiker och medarbetare orkar. Deras uppdrag kantas av en kompromisslös förväntan på att aldrig misslyckas. Samtidigt kan deras utbildning och tidigare erfarenhet knappast ha förberett dem för vad de möter i dag. Kanske måste synsättet vara kompromisslöst. Att medge att varje barn inte kommer att kunna räddas gör för ont.
När den här krönikan publiceras återstår bara ett par dagar till jul. En särskild tanke av tacksamhet skickar jag till socialnämndens politiker och socialtjänstens medarbetare. Jag menar inte att kritiken har varit orätt. Det finns säkerligen skäl att ta till sig av den. Samtidigt är jag övertygad om att kritikerna gör det allt för lätt för sig.
Socialtjänsten får i dag föra en allt för ojämn kamp. Mot gängen som värvar barn. Mot föräldrar som inte vill medverka i insatser. Mot politikerna i den egna kommunen som tar medial ställning i enskilda ärenden, utan kunskap och erfarenhet. Mot lagstiftaren som hela tiden ökar kraven. Inför nästa år så behöver frågan ställas: Har vi rimliga förväntningar på vad socialtjänsten kan åstadkomma?
Christian Gustavsson är doktorand och tidigare kommunpolitiker (M) i Linköping.