Den nya boken ”Per Unckel – den pragmatiske visionären som förändrade Sverige” (Svensk Tidskrift) ger ett tydligt exempel på vilket starkt avtryck någon kan göra i politiken.
Per Unckel föddes i Finspång 1948 där han kom att bli lokal ordförande för Konservativ skolungdom (numera Moderat skolungdom) och därefter för Östgötadistriktet. Sedan valdes han 1971 till förbundsordförande för hela Moderata ungdomsförbundet.
Sverige var då fortfarande ett folkrörelseland. De politiska ungdomsförbunden samlade 200 000 medlemmar – störst var Centerns ungdomsförbund som lockade med logdans. 50 år senare skulle den siffran ha sjunkit till 30 000.
När Unckel 1976 valdes in i riksdagen fick Sverige en borgerlig regering för första gången på 40 år, men det var en borgerlighet med svagt självförtroende där det nästan fanns en förväntan om att allt förr eller senare ändå skulle bli som Socialdemokraterna ville.
Det publika genombrottet fick Unckel när han utsågs till kampanjgeneral för den kärnkraftsvänliga linje 1 i folkomröstningen 1980. I boken beskrivs han av Olof Ehrenkrona som en ”teknikoptimist” vilket inte är konstigt givet att Unckel hade växt upp i ett Finspång som då var ett centrum för svensk teknikutveckling.
Unckel blev i mitten av 80-talet Carl Bildts partisekreterare och när Bildt blev statsminister 1991 gick uppdraget som utbildningsminister till Per Unckel. Så småningom skulle han även bli ordförande i konstitutionsutskottet, ordförande i grundlagsutredningen samt landshövding i Stockholms län.
Utan tvekan var Per Unckel formad av efterkrigstidens kalla krig samt av hur Moderaterna under Gösta Bohman började betona det liberala mer i den liberalkonservatism som är partiets ideologi. Således är det inte konstigt att Unckel som utbildningsminister vägleddes av ett frihetsideal som bland annat gav oss friskolereformen, ökat självbestämmande för landets lärosäten och etableringen av handelshögskolan i Riga.
Men Unckel var också med och tillsatte den programutvecklingsgrupp där Hans L. Zetterberg lanserade begreppet ”den lilla världen” och som tydliggör att samhället är något mer än både stat och ekonomi, vilket visade att Moderaterna inte bara var ett parti för ”marknadsnissar” som Stig-Björn Ljunggren uttrycker det i ett av kapitlen.
Det som sticker ut när man läser boken är Per Unckels enorma arbetskapacitet kombinerat med en tydlig ideologisk vision – Odd Eiken beskriver honom som en idéernas Duracellkanin.
Som statsråd i regeringen Bildt låg Unckel bakom ett mycket stort antal reformer, trots att de borgerliga regerade i minoritet och var beroende av Ny Demokrati. Dagens parlamentariska förutsättningar, där Ulf Kristerssons ministär måste förhandla med SD, innebär liknande svårigheter men det borde alltså gå att förvänta sig ett motsvarande tempo i det politiska förändringsarbetet.
I bokens förord konstaterar statsminister Ulf Kristersson att ”när vi har gjort det vi måste, ska vi göra det vi vill”. Men det är just den inställningen som är svår att uppfatta från vår nuvarande regering. Hur är det möjligt att vi har en moderat statsminister, men att vi ännu inte sett exempelvis rejäla skattesänkningar och en kvalificeringstrappa till bidragssystemet?
I efterordet skriver Hans Wallmark, riksdagsman och ordförande i Lindmanfonden som bekostat boken, att ”politik borde inte vara poserande eller ängsliga sidoblickar på tillfälliga opinioner”. I det avseendet kan boken om Per Unckel tjäna som inspiration för många av dagens moderata politiker.
Jonatan Lönnqvist är sångare, lärare och skribent bördig från Linköping.