Det har varit farlig förr också. Den sovjetiska ubåten U 137 på grund i Gåsefjärden i Karlskrona skärgård år 1981.
Det är otäckt just nu. Ryssland är alltmer aggressivt. USA överger Europa. Fortsätter det så här kan vi ha ett storkrig i Europa om fem år, varnar den danska militära underrättelsetjänsten.
Vad ska vi göra? Hur ska vi som människor hantera situationen och oron?
För att få vägledning sjunker jag ner i en krämvit 80-talssoffa på Flygvapenmuseum, i Malmslätt utanför Linköping. På tjockteven i vardagsrummet rullar ett dramatiskt nyhetsinslag. Krigshotet hänger i luften efter att en sovjetisk u-båt har gått på grund i militärt skyddsområde i Karlskrona skärgård.
Vi behöver inte heller åka längre än så här, till Malmslätt, för att möta en värld som påminner om den oroliga tid vi nu befinner oss i. Det är något av en tröst, på ett konstigt sätt.
På Flygvapenmuseum finns den permanenta utställningen "Om kriget kommer – Sverige under kalla kriget". Där får vi kliva in i kök och vardagsrum, från början av 1950-talet till slutet av 1980-talet. Det som möter oss där är kalla kriget, så som det var i vardagen för många som genomlevde det.
Hur var det då, kalla kriget? Hur gjorde man för att klara det och vad kan vi lära?
– Jag minns alla flygstridsövningar man såg som barn, säger museichef Torsten Nilsson. Han sitter i den gulnade soffan.
– Det var det man levde i då. Men kalla kriget kom nog aldrig så nära. Man får mer i ansiktet idag. Säger en politiker något får vi veta det direkt. Det finns ingen fredad zon längre, förutom "På spåret" på fredagar, säger Torsten Nilsson och småskrattar.
Marie Flood, som är pedagog på museet och samordnare för utställningarna, tar vid.
– Jag är född i slutet av 70-talet och kommer ihåg när Sovjetunionen föll. Men jag upplevde aldrig att jag var rädd på samma sätt som jag kan se på tonåringarna hemma i dag. Och det handlar om informationsflödet, tror jag. När jag var tonåring hade vi också ett fasansfullt krig i Europa, det på Balkan. Jag märkte inte mycket av det eftersom man då behövde aktivt söka information om det, på teve eller i tidningar. Men i dag får man hela tiden information i sociala medier och från källor som man inte säkert kan lita på.
Torsten Nilsson och Marie Flood, Flygvapenmuseum.
En annan förändring, jämfört med årtiondena av kallt krig, är att det inte finns många kvar som har upplevt krigstider. Visserligen finns det många människor i Sverige i dag som har erfarenheter av krig i andra länder, men upplevelsen av ett krig i närområdet är det få kvar som har.
En händelse verkar dock ha fått många svenskar att inse att det värsta faktiskt kan hända. Det är coronapandemin. Marie Flood märker en stor skillnad i barn och ungas attityd.
– När barn innan pandemin såg utställningen "om kriget kommer" ifrågasattes det varför vi skulle vara förberedda för en kris. Attityden var att om något händer går det att ringa efter hjälp.
När vi öppnade upp efter pandemin hade det ändrats, säger Marie Flood.
– Nu hör vi från barn att det är bra med vedspis och vevradio. Pandemin och kriget i Ukraina har fått ungdomar att bli förberedda på att något kan hända.
Det är inte heller bara besökare som har blivit mer krismedvetna under senare år. Även museet har gjort en resa de senaste tre åren.
Blir det ett krigstillstånd är vi skyldiga att undanföra kulturarvet, säger Torsten Nilsson och fortsätter.
– Numera har vi en plan. Vi vet vad som ska flyttas och vad som ska skydda på plats. För oss är placeringen jättebra i fredstid, bredvid en levande flottilj, men i krigstid är den inte bra. Jag tröstar mig med att om ukrainska bönder kan bogsera stridsvagnar, då borde östgötska bönder kunna bogsera bort våra historiska flygplan.
Här närmar vi oss kanske också det allra bästa sättet att hantera den oroliga situationen som vi har hamnat i – att göra något praktiskt för att vara bättre förberedd. Att ha en plan, som man hade under kalla kriget.
För många är det inte heller några dramatiska förändringar som väntar ens om kriget kommer. De allra flesta ska gå till jobbet som vanligt, om man inte är krigsplacerade någon annanstans som i Försvarsmakten. För samhället måste fortsätta att fungera. Det här understryks också i lag – vid höjd beredskap infaller allmän tjänsteplikt, vilket gör det olagligt att säga upp sig från jobbet.
Det finns mycket vi kan göra för Sverige försvar, och få det att kännas bättre. Bild från övning på Malmen.
Ett mer handfast sätt att förbereda sig för oroliga tider är alltså att få klarhet i vad man ska göra vid höjd beredskap. Och på det området har arbetsgivarna ett stort ansvar att se till att personalen är krigsplacerad. Kommunen bör exempelvis ha sett till att VA-teknikern som behövs för att vattenverket ska fungera är krigsplacerad där, och inte försvinner iväg för att göra något annat.
En annan konkret sak som alla kan göra för att vara bättre förberedda, för såväl naturkatastrof som krig, är att ha samlat grannarna och pratat igenom hur man kan hjälpas åt.
Den som vill göra mer kan anmäla sig till någon av de 18 frivilligorganisationer som stödjer totalförsvaret. Några av dessa är Civilförsvarsförbundet, Svenska blå stjärnan och Röda korset. Eller, vilket många lär behöva göra framöver, så söker man sig till Försvarsmakten.
Poängen är att det finns mycket att göra för att hantera såväl situationen som oron.
Och för den som vill få perspektiv på den farliga tid som vi lever i rekommenderas ett besök på Flygvapenmuseum. Där kan man röra sig genom årtionden av kallt krig och kärnvapenhot. När man slutligen reser sig från 80-talssoffan inser man att det inte var frid och fröjd då heller, men det gick bra tack vare de många ansträngningar som gjordes för att göra världen bättre.
Så nu reser vi oss ur soffan och gör något, då känns det bättre.