Vilken är Sveriges viktigaste råvara?
Kan det vara skogen? Eller kanske malmen? Eller vattenkraften?
Jag skulle föreslå tilliten. Detta sociala kapital har inte bara gett oss en unikt fredlig samhällsutveckling, utan också välfärdssystem och låga transaktionskostnader när vi inte behöver stämma varandra till höger och vänster, som amerikanerna.
Tillit byggs nerifrån och upp. Tappa plånboken på Hamngatan i Stockholm, och du har 80 procents chans att någon lämnar tillbaka den. I New York lär det vara 50 procent och i Peking 15.
Tilliten märks i brottsstatistiken. Ingen normal människa går beväpnad på stan i Linköping eller Norrköping, som de gör i Kansas City. Mordfrekvensen blir därefter. Drygt ett offer för dödligt våld om året per hundra tusen svenskar, mot sju offer på andra sidan Atlanten.
Detta är förstås inget argument för att ta lätt på skjutningar och sprängningar. Snarare tvärtom. Det gäller att få gängkriminaliteten under kontroll innan den på allvar förgiftar tilliten i samhället.
Men dagens offensiv mot gängen sker i huvudsak uppifrån och ner. Justitieministern, polisen och den stackars kriminalvården förväntas lösa problemet, med pliktskyldigt bistånd av skola och socialtjänst.
Både utmaningarna och lösningarna har djupare rötter än så. Om man zoomar ut är de flesta av våra samhällsproblem kulturella, för att inte säga existentiella. Den fantastiska friheten, tillväxten och tryggheten har uppenbarligen inte botat kriminalitet eller psykisk ohälsa.
I undersökningar säger de flesta att Sverige var bättre förr. I ljuset av köpkraft och välfärd är nostalgin häpnadsväckande. Absolut inget var bättre 1994 i materiella termer. Gissningsvis handlar det om något mer svårfångat. Vi vantrivs med hyperindividualismen och saknar gemenskapen.
Jag tänker på min mamma som gick bort 2011. Det jag skriver nu borde jag ha sagt till henne långt tidigare.
Alva Ekdal jobbade ideellt i varenda förening som fanns. Scouterna, Lottakåren, syjuntan, svenska flaggans dags-kommittén … Ständiga möten, protokoll som skulle skrivas, kakor som skulle bakas.
Som barn i 1970-talets Kisa tyckte jag allt detta var mossigt. Kanske för att mamma ständigt var upptagen, kanske för att föraktet mot borgerliga institutioner var på modet. Sedan dess har ju deltagande i föreningslivet, medlemskap i politiska partier och Svenska Kyrkan, rasat till ständigt nya bottennivåer.
Generationsklyftan mellan oss låg helt enkelt i tiden. Generation JAG tog över efter generation VI. Denna förskingring av socialt kapital har stått oss dyrt, i termer av livskvalité.
Självförverkligandets ok är tungt och ensamt att bära. Alla mår bättre av att glömma sig själva, göra något för andra. Civilsamhället är inte bara samhällets räddning utan också individens.
Tack morsan, du hade rätt.
Niklas Ekdal är författare och journalist.