En ny granskning i Malmö, en intern rapport från kommunen som Sydsvenskan tagit del av, visar att personal på förskolor inte vågar eller vill lyfta oro för hedersproblematik. Förskolorna gör sällan orosanmälningar till socialtjänsten och det förekommer att personal inte agerar av rädsla för en hotbild från barnets anhöriga. Det finns även förskoleanställda som vägrar delta i utbildningar om hedersförtryck, för att de själva bär på hedersnormer.
Hedersförtrycket i förskolor fick uppmärksamhet i samband med Malmö stads rapport "Hedersrelaterad problematik i Malmö stads förskolor - erfarenheter och behov av stöd", av forskaren Hanna Cinthio, som släpptes 2021.
Rapporten var ingen rolig läsning. Bland annat nämndes det att pojkar och flickor inte får leka ihop, inte sitta tillsammans, inte hålla varandra i handen, inte vara i samma rum på vilan. Flickor som behöver gå täckta nämndes, likaså pojkar som inte får klä ut sig och ta på sig klänning. Barn som inte får sjunga julsånger, barn som tror att man blir smutsig och får prickar av att äta fläsk. Föräldrar som säger att deras flickor inte får "sova i endast blöja" på vilan, eftersom deras bara ben inte får synas.
Nu framkommer det i Malmös nya rapport alltså att förskolepersonal inte vågar eller vill ta i dessa problem.
"Jag är inte förvånad över nyheten om att förskolor i Malmö inte vågar lyfta hedersproblem", säger Siv-Britt Björktomta, lektor vid institutionen för socialt arbete på Uppsala universitet, när jag når henne på telefon.
Nyligen kom jag i kontakt med Björktomta, som under lång tid har forskat om det förebyggande arbetet mot hedersförtryck. Redan åren 2002-2003 fick hon i uppdrag av näringsdepartementet och dåvarande näringsminister Mona Sahlin (S) att göra en kartläggning av arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck.
”Det är inte så lätt för enskilda att hantera upprörda föräldrar som har synpunkter", påpekar hon.
Efter mordet på Fadime vintern 2002 debatterades begreppet heder och om det ens existerade något som hederskultur. Björktomta igen: "I Sverige blev vår ingång till frågorna hedersmord, toppen på isberget, och vi trasslade in oss i begreppsdimman. De här frågorna har inte varit lika laddade i exempelvis Norge och Danmark."
Så finns det någonting i forskningen som kan ha missats i den politiska debatten om de här frågorna, om det förebyggande arbetet, frågar jag.
"Det kokar ner till att yrkesverksamma inom verksamheterna måste våga agera, och ha stöd för att kunna göra det. Man kan alltså inte lägga allt ansvar på enskilda individer, det är en ledningsfråga", fortsätter hon.
Om det förebyggande arbetet nämner Björktomta att människor är särskilt mottagliga, psykologiskt öppna, i två skeden av livet: När vi är unga och när vi väntar vårt första barn. "Vill man ändra värderingar är det en bra idé att rikta in sig på unga och på föräldrar som kommer i kontakt med mödravården", säger hon.
I dag, jämfört med för 20 år sedan, kan ingen längre säga att "vi saknar kunskap". Det saknas knappast kartläggningar, forskning, rapporter, politiska förslag eller mediebevakning. Men om det sedan brister i det praktiska och konkreta arbetet är vi kvar på ruta ett.
Rapporten från Malmö borde ses som en varning: Om stödet för förskolelärare haltar – eller för fritidsledare, lärare, rektorer, socialsekreterare eller vad det än är – får de utsatta barnen betala priset.