Cheferna menar att anställda jobbar mer effektivt på spa. Tveksamt, kan man tycka.
I förra veckan kom nyheten att skattmasarna nere på Kungsgatan 25 satt sina klor i Linköpings kommun. Jag vet hur det kan gå till, för jag har själv lagt en sommar på att granska deklarationer i det där skräckinjagande tegelhuset.
Det gäller de glassiga konferenserna som Corren avslöjat under året.
När förvaltningens olika avdelningar och chefsgrupper skulle ordna ledningsdagar, strategidagar eller annan kritisk kärnverksamhet brände de hundratusentals skattekronor på att åka till Vildmarkshotellet, Himmelsby Spa och andra flotta inrättningar.
Poängen var inte att utbyta lärdomar med långväga branschkollegor. Tvärtom tillhörde deltagarna oftast samma arbetsgrupper i Linköping.
Men cheferna försvarade sina sexsiffriga utgifter! På ett spahotell blir ett planeringsmöte mer fokuserat, menade de, eftersom deltagarna slipper störas av sina vardagsbestyr.
Den förklaringen håller naturligtvis inte. På en digital arbetsplats plingar mejlen lika brådskande oavsett havsutsikt.
Dessutom har det ofta rört sig om luddiga scheman med lite oklar verksamhetskoppling. Och efter racerbilar, bastu och skytte har byråkraterna smort sina krås med snittar, chark och trerätters.
Chefernas dåliga bortförklaringar döljer en uppenbar sanning, nämligen att arbetslag åker på konferens för att det är roligt. Att få lyxlira lite på arbetsgivarens nota är något som svenska kontorsknegare numera förväntar sig.
Och ja, det är en skattefråga.
En vanlig pappersvändare som håvar in 38 000 brutto får ut 30 000 men kostar arbetsgivaren 50 000. Arbetsgivaravgifterna och inkomstskatten käkar 40 procent av löneutrymmet. Det lilla som blir kvar räcker inte till några finmiddagar, och det blir svindyrt för arbetsgivaren att förbättra den anställdes levnadsstandard genom att höja dennes lön.
I stället ordnar arbetsgivaren en ”konferens” och betalar kalaset med oskattade pengar som räcker mycket längre. Då slipper den anställde dessutom ta med sig familjen och kan roa sig ordentligt.
Om "konferensen" i själva verket är en förklädd bjudresa ska den anställde förmånsbeskattas, men det har blivit lite av en nationalsport att fylla schemat med sex pliktskyldiga timmar workshop om ”agila arbetsflöden” eller något annat svammel, för att sedan komma undan med att festa loss på skattefria stålar.
Myglet gynnar även hotellen. Med sin skattefria plånbok kan en arbetsgivare betala mer för deras tjänster. Konferenserna driver upp priserna, vilket gör det ännu svårare för hederliga konsumenter att lyxa på sina egna, skattade slantar.
Precis som andra myndigheter har Linköpings kommun svårt att spela det här spelet. Offentlighetsprincipen låter Corren detaljgranska utgifterna, och Linköpingsborna blir fly förbannade eftersom det är deras skattepengar som pröjsar för kalasen, i stället för vård, skola och omsorg.
Linköpings företag, däremot, kommer undan med att bjuda på nästan vad som helst. Corren kommer inte åt dem och Skatteverket har inte resurser att granska alla.
Det blir en nackdel för Linköpings kommun i konkurrensen om kompetent personal.
Och i slutändan är problemet att skatterna på vanliga Svenssons är för höga. Ju högre skatt, desto större fördel ger fifflet. Till slut urholkas skattemoralen och fusk ses som acceptabelt. Det är ett svenskt haveri.
Som politisk redaktör har jag försökt sätta höstens lokala frågor i större perspektiv. Det här var min sista text innan jag lämnar tillbaka ledarsidan till Edvard Hollertz.
Varmt tack, kära läsare! Era muntra tillrop och kloka mothugg har hjälpt mig lära känna min barndoms hembygd med vuxna ögon.
På återseende.