Jag antar att ni alla har en plats som kallar på er ibland, sa sångerskan Moonica Mac när hon en ljummen kväll i förra veckan uppträdde på Borkhult Lapphems nya utomhusscen. Kanske var hon orolig för hur fortsättningen skulle tas emot. Så hon försäkrade publiken som samlats i skogarna utanför Åtvidaberg att hon inte ville vara på någon annan plats än just här. Just nu. Sedan sjöng hon sin sång om hemlängtan:
”Som att tiden faller ifrån mig och nu vill jag komma hem. Jag vill vandra i Dalarna igen.”
Det som hon berör är en av det moderna Sveriges största kollektiva våndor. Hemlängtan.
En känsla som många unga lär drabbas av under kommande veckor, då universitet och högskolor drar i gång. Till Linköping söker sig ett stort antal studenter. Samtidigt lämnar andra för jobb eller studier på andra orter.
Enligt statistiken kommer det också bli många fler tillfällen att flyttstäda för de unga som i dagarna får sitt första egna boende i Linköping. Svenskar flyttar i genomsnitt nio gånger under livet, enligt en undersökning från 2021 av Svensk adressändring.
Att flytta är ofta ett framgångsrecept. Det är för de allra flesta en förutsättning för akademisk examen, jobb och karriär. Ska vi hårdra det har det lett till en populärkulturell uppdelning där framgångsrika förväntas ha flyttat till storstäder och förlorarna blir kvar på landsbygder och småstäder.
I stort är arbetsmarknadsmodellen riggad för att premiera rörlighet. Visserligen tillåter a-kassan att arbetssökande kan tacka nej till jobb på annan ort av familjeskäl. Men för de med ett jobb är det genom att byta arbetsgivare som det går att få ett lönekliv. Det här leder till att lärare byter mellan skolor i olika kommuner och sjuksköterskor byter mellan regioner.
Men trots all övning i att flytta blir vi sällan fria från platsen som vi kommer ifrån. Rötter är ett sårigt ämne i en rörlig värld. Det är nog därför som så många låtskrivare återkommer till hemlängtan.
Linköpingssonen Lars Winnerbäck sjunger om hur trött han är på Stockholm. I Linköping hittar han däremot lugnet: ”Om jag kommer dit igen, har du en plats där jag kan vila? Ett rum där jag kan känna att jag är någonstans ifrån.” Liknande tongångar hörs från Markus Krunegård om att vända hem till Norrköping. Och Kisabördige Fredrik ”Frallan” Jonsson sjunger om sin hembygd i låten ”I dalen mellan bergen”.
Så här har det också låtit länge i Sverige. Åtminstone sedan 1970-talet har det skrivits en uppsjö av låtar om våndan att flytta från platsen där som barn man lekt, vilket ofta återfinns på landsbygden eller i en mindre stad. Och om svårigheten att bli hemma på den nya platsen, oftast i en större stad.
Känslan för hembygden blir dock inte bara sånger, utan även politik. Den brittiske författaren David Goodhart har gått så långt som att ha delat upp befolkningen i två grupper utifrån synen på hemhörighet. I den ena gruppen finns sådana som känner sig hemma var som helst, men för det mesta bor i storstäder och universitetsstäder. I den andra gruppen återfinns sådana som bor någonstans – som är rotade på platsen där de föddes och där de har sina föräldrar, vilket ofta är utanför storstäderna.
Åsiktsmässigt sägs det att de som känner sig hemma var som helst drar mer åt de rödgröna hållet. De som däremot är hemma där de är uppväxta och inte vill flytta är mer åt det konservativa hållet.
Den grupp, säger David Goodhart, som under lång tid har haft störst inflytande över politiken och samhällets utveckling är de som känner sig hemma var som helst och flyttar mycket. Den andra gruppen, de rotade – eller om vi hårdrar det landsbygdernas befolkningar – har marginaliserats. Och en viktig förklaring till varför landsbygder och småstäders väljare har kunnat marginaliseras är för att de har stämplats som förlorare i offentligheten eftersom de inte har flyttat.
Det här för oss tillbaka till kvällen i Borkhult, då Moonica Mac sjunger om platsen i dalaskogarna som kallar på henne. Det är en framgångsrik sångerska i ständig rörelse som inte längtar bort, utan hem.
Kanske säger detta oss något, både mänskligt och politiskt. Det främsta är att det är ett osedvanligt dåligt mått på framgång, såväl inom politiken som populärkulturen, om man har flyttat eller ej. Snarare är det mänskligt att längta. Den som har flyttat längtar nog hem ibland, och den som bor kvar på födelseorten lär längta bort ibland.
Det är inte konstigare än att alla någon gång längtar hem – eller bort. Och ibland kanske båda känslorna finns där samtidigt, vilket en del som i dagarna flyttar till Linköping för att börja på universitetet kan upptäcka.
Edvard Hollertz är tillträdande politisk redaktör i Corren.