Det här går djupt i oss. Forskare har visat att den del av hjärnan som registrerar smärta aktiveras redan vid milda känslor av utanförskap. Bakgrunden är biologisk. Ingen överlever ensam på savannen, och den ångest vi känner vid ensamhet är en varningssignal som ska driva oss tillbaka till flocken.
Om vi upplever spänningar på arbetsplatsen som obehagliga, hur plågsam är då inte den känsla av utstötning som ett drev eller en tuff medial granskning innebär? När inte bara några vänner utan hela samhället vänder sig mot en. Att se sitt namn uppslaget på löpsedlarna och diskuterat i sociala medier är som en modern form av den medeltida bannlysningen.
Det är djupt tragiskt, men inte överraskande, att sådana omständigheterna föregått först teaterchefen Benny Fredrikssons och nu polischefen Mats Löfvings död i Norrköping.
Det här är ett dilemma i det moderna, mediala samhället. Att journalister granskar makthavare är nödvändigt, även om det kan vara smärtsamt för den som råkar ut för det. Naturligtvis måste tidningar ständigt reflektera kring balans och saklighet i rapporteringen, men vi kommer inte och vill inte heller bli av med mediala granskningar.
I stället behöver de som finns runt den granskade fundera över sin roll. Det gäller särskilt arbetsgivaren. Utgångspunkten måste vara att det är tufft, på gränsen till outhärdligt, för en människa att placeras i strålkastarljuset. Därför är det arbetsgivarens uppgift att se till att den som hamnar där får skydd och stöd.
Det här handlar inte om att bagatellisera eventuella brott, utan om en arbetsfördelning. Felaktigheter ska hanteras arbetsrättsligt och av juridiska instanser. Media är ingen domstol, men det kan kännas som ett straff att hamna i dess blickfång. Och det är den här extra bestraffningen som arbetsgivaren måste göra sitt bästa för att mildra genom att slå en ring runt den som granskas. Han eller hon får inte isoleras eller stötas ut.
I Mats Löfvings fall gjorde polisledningen tyvärr det rakt motsatta. Man tog, som Leif G W Persson konstaterat, heder och ära av Löfving och man gjorde det just när han var som mest utsatt. När det mediala intresset var som hetast inbjöd arbetsgivaren till en livesänd presskonferens, där Löfving ensam klandrades och utredaren föreslog att han borde avskedas.
Om Löfving hade brustit behövde det naturligtvis få konsekvenser men det kan ordnas utan att arbetsgivaren orkestrerar en situation som riskerar att upplevas som ett drev. Nu framstår det snarare som att polisledningen eldat på för att man sökt en syndabock.
Alla arbetsgivare kan lära av den här sorgliga historien, och en bransch som faktiskt är värd att snegla på är medierna själva. För på redaktionerna vet man hur tufft det är att hamna i blickfånget, och klarar ofta naturligtvis inte alltid balansgången mellan att skydda den anställde från drev, samtidigt som man själva utvärderar vad som skett.
Medierna granskar, domstolarna utreder och dömer och arbetsgivaren erbjuder stöd. Så behöver arbetsfördelningen se ut i den här typen av situationer, annars blir de outhärdliga.