Järnvägsparken i Linköping genomgår ett ordentligt ansiktslyft. Stora gamla, sjuka träd fälls till förmån för nyplanteringar. På kommunens hemsida går att läsa mer om hur de nedtagna träden får ”nytt liv” genom andra funktioner. Om några år, när Steningestationen är på plats, är tanken att den upprustade Järnvägsparken ska bli porten in till Linköping.
Det är således inte svårt att förstå varför kommunen vill rusta upp det strategiskt belägna grönområdet. Men på stängslet som nu omger den, kommuniceras ett helt annat skäl till renoveringen: ”Nu gör vi Järnvägsparken tryggare”.
Och vem argumenterar emot mer trygghet i dessa tider? Linköping är långt ifrån ensamt om att lyfta fram det som motiv för en viss åtgärd.
Trygghet och säkerhet är på allas läppar, tryggare vill vi alla vara. Vilket föranleder att fler och fler som söker legitimitet och förståelse för en insats, som att fälla träd, tar till begreppet. Därmed finns också anledning att höja ett varningens finger och ställa sig frågan; kan det bli för mycket av denna till synes goda intention?
Häromdagen gick Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ut och kritiserade företag som använder MSB i sin marknadsföring för försäljning av så kallade ”krislådor”. ”Det gör mig väldigt arg att någon har skott sig på folks oro”, sade myndighetens risk- och kriskommunikatör (Corren 25/2).
Men trygghet säljer. Det gör även dåligt samvete över att inte skapa (köpa) trygghet för sig själv och sina närmaste.
Likt många andra sportlovsfirare spenderade jag veckan i Sälenfjällen. Vid foten av backen tillkännagav en skylt att för min säkerhets skull övervakas liften med kamera. Varför skulle en övervakningskamera få mig mer säker i liftkön, tänkte jag. Finns här liftkortstjuvar?
När trygghet är argumentet tycks vi ifrågasätta allt mindre, även sådant som inte har ett skvatt med faktiska säkerhetsrisker att göra. Problemet med denna trygghetsinflation är att det riskerar att få motsatt effekt, att vi upplever oss och samhället som mindre tryggt än det faktiskt är.
Enligt en undersökning från Ipsos klassar över hälften av väljarna Sverige som ett otryggt land. Men på frågan om upplevelsen i den egna kommunen sjunker siffran till 22 procent. Och det egna bostadsområdet upplever bara 1 av 10 som otryggt.
Det är möjligt att Järnvägsparken behöver rustas upp av trygghetsskäl. Men om den främsta anledningen egentligen är estetisk samt att träden är sjuka, så är det också i sin ordning.
Maria Björk Hummelgren är näringspolitisk chef på Östsvenska Handelskammaren.